Instruerad

Fick instruktioner:

* Grab the nearest book.
* Open the book to page 56.
* Find the fifth sentence.
* Post the text of the sentence in your journal along with these instructions.
* Don't dig for your favorite book, the cool book, or the intellectual one: pick the CLOSEST.

I mitt fall blev det:

She said it in a friendly way, trying not to discourage me.

Livet, här och nu

Så mycket har hänt sen sist.
Så mycket att det krävs mer tid än jag har nu för att beskriva det.
Den här bloggen kommer ta en ny vändning. Snart.
Än så länge, låt mig bara säga att jag kom fram, och mer därtill...

Hotell, igen

Kom precis hem till hotellet efter en lång dags repetitioner. Det är mycket man ska ha koll på som skådespelare. Men A är en stor hjälp. Det ska bli intressant att utmana sig själv på det här sättet, att stå på en scen och spela. Fast jag ska bara vara mig själv. Det står inte heller i något material att jag är med, det är tydligen tänkt som en överraskning för publiken. Nåväl, vi får väl se om det kommer någon publik överhuvudtaget.

En helt ny karriär

I morse hände något helt sjukt.
Den konstnärliga ledaren på Backa Teater ringde upp mig och frågade om jag kunde vara med i en av deras föreställningar. Jag var skeptisk, men han envisades. Så jag bad att få tänka på saken. Och nu, efter att ha samrått med A, så ringde jag och tackade ja. Om en timme går tåget mot Göteborg, där jag - en författare - ska stå på en teaterscen och spela med riktiga skådespelare. Om det är någon som är sugen på att se spektaklet så kan man boka biljetter här.


jag har en spricka i läppen
det är små hål i kläderna
gatstenarna flyger genom luften

Jag är lika gammal som Jesus var när han dog

Nu är det bestämt. Vi åker till huset på lördag och hälsar på A:s familj. Hon har redan köpt tågbiljetter. Jag tänker lämna dator och mobiltelefon hemma, tar bara med anteckningsbok för att skriva. Inget mer bloggande på ett tag. Ska bara vila, ta det lugnt, dricka gott vin och känna lugnet på landet.

Som avslutning, lite Majakovskij:
jag säger inte att jag har hittat på det här kamrater
och det är inget utslag av diktarhysteri
men som jag ser det ska samhället vara ett ställe där det inte finns några byråkrater
men massor av plats för sång och poesi

Ingens jag

Det här är inte en blogg.
Det här är inte en dikt.
Det här är en liten ask där jag lägger ner allt som ömmar och skaver.
Detta är dom vita stenarna på vägen.
Jag är pojken med stenbyxorna.

Du fick aldrig veta.
Att när du rest satt jag kvar vid avtrycket där du legat.
Det var som jag saknade och vårdade din frånvaro mer än jag saknade och vårdade dig.

Och stjäla salighet från hennes läppar som rodnar, vet du det? De rodnar blygt så fort de rör varandra i en kyss.

Vem är jag om jag inte skriver? Jag vågar inte ens tänka tanken. Tänk om jag skulle få skrivkramp? Skulle jag dö då? Eller skulle jag få ett riktigt liv då?

För övrigt anser jag att Fredrik Virtanen är en tönt. Och Johan Stakka Boo med.

Dom älskar mig, dom älskar mig!

Obildade idioter som hoppar på "min" poesi när jag citerar några av våra största poeter. Prata gärna skit om mig och min konst men rör inte mina idoler. Mina förebilder.

Jag har inte glömt den där idiotjournalisten som skrev ner min systers debutbok bara för att hans fru hade stött på mig i tre år. Men så ser det ju ut. Det vet alla, fast ingen vågar prata om det. Det är inte värt det. Om de som är satta för att granska makten inte tål att bli granskade, var har vi då hamnat?

För övrigt så nobbade jag den där hemska kvinnan i tre års tid. Skulle inte ha tittat på henne om hon så var den sista människan på jorden. Det var nog det hon tände på.

Om författarbråken, ska jag tala ut nu?

Jag fick aldrig vara ung och arg. Jag hade fullt upp med att göra karriär. En ung författare känner sig klumpig, dålig, överflödig som att man inte förtjänar att leva. Man är nervös och överspänd och söker sig hela tiden till konstnärer och författare som har lyckats. Men man vågar inte se dom i ögonen. Man är helt… som att man inte existerar.

Jag ska inte vara sån. Jag ska hjälpa, stötta och försöka leda de unga författarna in på rätt väg. Men samtidigt tror jag kampen för att bli accepterad var nyttig för mitt skrivande. Motståndet och osäkerheten har format mig till den jag blev. Vem är det? En jävla maskin. Jag spottar ur mig texter hela tiden. Hela tiden. Men det blir bra. Novellen till Ordfront skrev jag på två dagar och filmmanuset med arbetsnamnet Sicilien -09 blev färdigt idag. Och så allt annat som bara pulserar fram. Som blod. Från ett sår. I mitt inre.

Nu tänkte jag kommentera den senaste tidens författarbråk. Så här var det: Aftonbladet försökte trigga igång mig att bråka med JHK. Löjligt. Som att försöka få två bomullstussar att slåss. Jag respekterar Jonas för mycket för att gå till attack mot det som är viktigt. Istället blev det NAS. Hans musiksmak. Jag vet att det är fånigt, men jag orkar inte skriva mer om det nu. Återkommer. All lycka till Jonas så länge.

Min fejd med bröderna Birro var ju också nån patetisk tidning som försökte få igång. Och eftersom dom hoppat på Jonas i den där ytliga gratistidningen så försökte jag skriva några taskiga och vassa saker om dom men det var för lätt. I grunden tycker jag om dom också. Tror faktiskt att dom har nån sorts distans till sig själva. Marcus Birro är ju Sveriges absolut bästa fotbollsexpert. När han satt brevid Magnus Hedman i somras så kände man verkligen klass-skillnaden. Jag säger bara: ge Marcus ett eget sportprogram och ta bort TV4-töntarna för alltid. Och Peter Birro har nu senast skrivit ännu en pjäs för Dramaten (hur går det ihop?) där det förekommer en tv-chef utan ryggrad. Genialt! Genialt! Ska försöka se den så snart som möjligt. Tror A har bokat redan.

Ser för mycket teater. Skriver för lite. Det är A:s fel. Men jag har bestämt mig för att inte skriva mer om A nu. Som sagt, att blogga om vårt liv har varit en kärlekshandling från min sida, men det är nog nu. Hon förtjänar inte era elaka kommentarer.

Rundgång

Still feels like our first night together
Feels like the first kiss, and it's getting better baby
No one can better this
I'm still holding on and you're still the one
So if you're feeling lonely, don't
You're the only one I'd ever want

Det snurrar runt, runt, runt i mitt huvud. Alkoholen blandar sig med lyckan och ruset med ångesten och jag bara är. Stilla. Här. Nu.
Jag är.

Så går ljuset ner

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på bokmässan. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den en vanlig stol. Hans blick är samtidigt en tioårings och en hundraårings. Det slår mig att tre meter ifrån mig sitter TOMAS TRANSTRÖMER. Jag minns att jag undrade om han fortfarande kunde gå själv, och som ett svar på min fråga reser sig Tranströmer upp och går med försiktiga steg in på toaletten. En stund senare, när mina vänner och jag är på väg därifrån, passar jag på att lägga ett ex av min bok på Tranströmers bord men jag vågar inte riktigt se på honom, eller säga någonting till de tre. Jag tänkte att Tomas Tranströmers sjukdom är ett bevis på att världen är djävlig, på samma sätt som när Curtis Mayfield blev rullstolsbunden efter att ha fått ett ton scenbelysning över sig, eller som när jag såg Brian Wilson mima till Beach Boys Sloop John B och låtsades spela keyboard.

Dis

Idag är allt overkligt.

Ge mig gift att dö eller drömmar att leva

Känner på mig att det blir ännu en sömnlös natt. Fullmånen lyser och jag sitter uppe, pigg som en mört. Jag hatar ångest.

Landet, landet

Jaha. Så har kulturchefen i Göteborg bestämt sig för att låta graffiti-konstnärerna åka till Stockholm. "...om myndigheterna där inte har något emot att evenemanget genomförs." Nej, Björn Sandmark, myndigheterna i Stockholm har inget emot att fria konstnärer får utöva sin konst under institutionellt skydd. Det är inte många städer i världen som har det. Stackars Göteborg.

I natt kom ångesten över mig igen. Jag förstår inte varför. Jag har allt man kan önska sig. Men det är som en röst inom mig säger att jag inte får vara lycklig. Något gnager, jag vet inte vad.

A har köpt tågbiljetter till oss, vi ska åka till landet snart och hälsa på hennes familj. Hon har berättat så mycket om dom. Hennes son K vill bli författare och hon tror att jag kan vara en inspiration för honom. Jag vet inte. Kan jag inspirera någon överhuvudtaget?

Jag har bestämt mig för att inte packa ner datorn. Ska ha metspö, anteckningsblock och lite kläder med mig. That's it. En enkel weekendbag att packa ner allt i. Sen får det räcka. A lär ju ha med sig massa kläder. Och champagne.

Kvinnor, banker och biohångel

Tjejen på Nordea tittar på mig på det där sättet. Det stör mig. Vet inte alla om att jag lever med A? Jag borde väl bli smickrad, men det blir jag inte. Vad vill dom ha? Hon på banken hade ju kunnat skriva av mina lån istället.
Och snart har vi inga banker kvar för vanligt folk. Och våra pengar har hamnat i Djursholm.
Jag vet att det är jävligt mossigt att skriva så, men vad ska den vanliga lilla människan göra? Titta på teve tills man dör och vara glad att man fick vara med.
Det finns andra människor som är så mycket bättre på att vara arga. Jag har aldrig klarat det. Aldrig kunnat använda den där omedelbara ilskan till nåt kreativt. När jag var liten brukade jag svimma istället för att bli arg. Min mor och syster kan fortfarande skratta åt det. Hur jag inhiberade ilskan, riktade den inåt mot mig själv, blev helt röd i ansiktet och svimmade på farstugolvet. Ska sluta bli arg, jag har aldrig behärskat det. Men jag har andra styrkor. Undrar var dom är?

Var på bio med A ikväll, vi såg Den andra systern Boleyn. Satt längst bak och hånglade mest hela filmen. Det var skönt, kändes som att jag var tonåring igen. När vi kom hem klädde jag av henne och vi älskade. Jag kunde inte låta bli att tänka på festen i fredags och hur teaterchefen tittade på henne. Det hetsade upp mig ännu mer och jag blundade och tänkte att jag var han. Nu ligger hon och sover i rummet bredvid, jag röker en cigg och funderar över hur jävla sjuk i huvudet jag är som tänder på att andra män tänder på min kvinna.

Nästa vecka åker vi till landet och hälsar på hennes familj. Jag gick med på det, trots att jag egentligen inte har nån lust. Jag har ingen egen vilja, inte när jag är med henne.

Snobbens blus

ni kvinnor som älskar mitt kött
men även du flicka som ser på mig som broder
ös era leenden över mig poeten
på min snobbiga blus ska sy fast dom som blommor

De tankar som drömmer på era hjärnors madrasser

Min nyfikenhet och mitt förakt kan inte samsas. Jag undviker att vara en del av allt, men det går inte. Jag fnyser åt löpsedlarna, dagspressen och de tunga tidsskrifterna, sen går jag in på Press Stop och köper tidningar för tvåtusen kronor. De ger mig kraft och suger ut den på samma gång.

Det finns en tidning som heter Earthmover. Där får man veta allt om begagnade grävskopor. Allt! Och så Garden Railways - man kan alltså ha trädgårdstomtar på räls i trädgården. Men egentligen är det absurdare med alla miljoner livsstilstidningar där halvnakna människor tittar med tom blick in i kameran. Och vi betalar snabbt 80 kronor för att få må ännu sämre över vilka vi är. Jag ångrar all press jag gjort. Omslaget på Tidningen VI, Plaza-bajset, Café-grejen. Allt. Nja, kanske inte Kamratposten och rugbyvinklingen i Offside. Och Vecko-Revyn var faktiskt roligt att göra.

En tidning heter Fly Tyer och den handlar mycket riktigt om hur man knyter flugor till flugfiske. Bara det. Låter underbart! Det vill jag ta upp snart igen. Undrar om jag kommer ihåg nåt? Igår på premiärfesten så presenterade A mig för en skådespelare som hette Jesper Å-nånting. Han berättade att gillar att knyta flugor. Jag tyckte om honom på en gång.

Jag måste erkänna att jag tyckte om att se A stå och prata med teaterchefen på festen igår. Att bara stå på avstånd och iaktta henne. Se hur hon fingrar på halsbandet, lägger handen på hans arm, charmerar, flirtar, ler. Det är sexigt. Hon är sexig.

Precis innan jag skulle somna i natt så kom en titel till mig. Jag vet inte om det är en bok, en film, en novell eller en pjäs. Kanske en pjäs. Jag vill inte avslöja den, men den är så fin, så fin. Den är lång, poetisk, konkret och samtidigt skör som ett rosenblad. Den innehåller bland annat orden "den offentliga sektorn". Smått genialt.

Nu är det fotboll!

Efter föreställningen

Andreas Nilsson är ett geni! Nu har han gjort video och scenografi till Butterfly Kiss på Göteborgs stadsteater. Det var helt fantastiskt! Jag skulle så gärna vilja jobba med honom, men jag är rädd att hans konstnärskap skulle vara i vägen för min text. Jag vet att det är fegt. Min text borde inte vara något självändamål. Men någon filmgrej med honom kan jag hoppas på i framtiden. Om han fortfarande vill.

Det var fest på Stadsteatern i kväll, de hade haft premiär på Park Aveny. Borde egentligen ha sett den, hade varit intressant att se hur författare porträtteras på scenen. A var glad ikväll, hon och en av de konstnärliga ledarna var inbegripna i en lång diskussion mest hela kvällen. Han tittade mycket intresserat på henne. Jag hängde i baren. Pratade en del med en tjej som gick på teaterhögskolan, de var i stan för något genus-seminarium, hon var väldigt intressant.

Fjärilskyss

I kväll ska jag och A se Butterfly Kiss. Min förläggare har pratat mycket om Phyllis Nagy, så det ska bli intressant att se hennes dramatik. Dessutom känner A några av skådespelarna som är med, så det blir väl ett glas med dem efteråt. Känns lite märkligt att vara i Göteborg utan bokmässa, men jag antar att människor lever sina liv här ändå.

A pratar mycket om att jag ska resa med henne till landet, och jag börjar bli sugen nu. Avkopplingen, lugnet och friheten. Dessutom har jag blivit nyfiken.

Jean-Marie Gustave Le Clézio

Jag hade fel om krutgubben. Det blev Le Clézio. Jag är inte förvånad, men lite besviken. Jag läste hans Rapport om Adam och Öken när jag var yngre, men jag tycker han är onödigt elitistisk och medvetet svår. Hans böcker är inte skriva för att läsas.

Någon skrev till mig att man inte ska skämmas för att vara folklig. Att kärlek är kärlek oavsett den kommer från DN eller Säffle. Den personen har uppenbarligen inte varit i Säffle eller på DN:s kulturredaktion. Säffle kan faktiskt vara vackert några dagar om året, vid en viss tid, nära tågstationen. Och jag tror att det tänks väldigt djupa tankar där som kanske, kanske kan leda till något bra för någon människa någon gång.

DN:s kulturredaktion däremot. Där är det endast tomt, som i graven.

Grattis, Jean-Marie!

Alfred, Alfred

Om jag någonsin ska bry mig det minsta om krutgubbspriset så måste världens största poet vinna det. Samtidigt så vill nog varken han eller jag det. Men det skulle bli en del underhållande intervjuer och kanske några legendariska live-framträdande om Dylan skulle vinna innan han blir gammal och dement. Jaja. Annars så hoppas jag på Oates eller Tranströmer. Om jag nu ska välja bland förhandsfavoriterna. Men egentligen har ju det där priset ingenting med litteratur eller konst att göra. Så jag släpper det. Har svårt att inte hålla mina glupska fingrar borta från de där ytligheterna. Snart ringer jag väl in och röstar på Melodifestivalen. Har jag tappat det?
Mästaren Dylan har INTE gjort det! Hans senaste är fantastisk.

Natt med A

A sover.
Hon ligger i sängen, i rummet bredvid och är vacker.
Jag sitter i fönstret med en cigarett och tänker.
Svag musik från stereon, den säger:

Well, I return to the Queen of Spades
And talk with my chambermaid.
She knows that I'm not afraid
To look at her.
She is good to me
And there's nothing she doesn't see.
She knows where I'd like to be
But it doesn't matter.
I want you, I want you,
I want you so bad,
Honey, I want you.

Besvikelse

Läser senaste Bang. Tema: de intellektuella. Jag har alltid varit ett stort fan av Bang och de senaste årens bråk och pajkastning gjorde mig oerhört beklämd. Hade höga förväntningar på den nya redaktionen, men tyvärr är de flesta texter är allt för ytliga och saknar all tendens till fördjupning. Enkäten är rent av löjlig. Och Maria Svelands text gör mig så oerhört besviken. Jag som älskade Bitterfittan försöker desperat leta efter en mening med hennes formspråk, varför är artikeln torftig och ytlig? Vad symboliserar det? En välvillig tolkning är att hon försöker visa sin egen otillräcklighet även i sättet att skriva, men det stämmer inte i hur hon citerar sina intervjuoffer vars klassbakgrund ska skilja sig från hennes. Systrarna Ambjörnssons citat är lika torftigt återgivna som berättarjagets språk. Att Bang dessutom valt att iscensätta henne som översminkad omslagsflicka i glittrig paljettklänning och fjunig armhåla gör mig också konfunderad. Ska hon föreställa intellektuell eller är hon arbetarklassflickan som försöker spela? En sak den nya redaktionen lyckats med är i varje fall att göra tidskriften mer lättläst. Hoppas på ett djupare nästa nummer.

Bloggångest 4

Jag älskar A. Och det har varit en kärlekshandling att skriva om henne här i bloggen, men jag vill inte tjata ut det.

Den här bloggen är till för min egen skull, inte mina läsare eller förläggares. Läsarna vill ha mina böcker, inte mina privata grubblerier. Förläggarna vill tjäna pengar, inte höra min existensiella ångest –jo, möjligen om dom tjänar pengar på den. Ångesten alltså.

Det var en grå dag idag. Känner mig tom, meningslös. A har pratat om att åka hem till huset på landet och hälsa på S och K. Hon vill att jag ska följa med. Jag måste erkänna att tanken på att träffa hennes familj inte ter sig särskilt lockande. Men samtidigt tänker jag: varför inte? Det kanske kan bli en liten semester. Jag kanske kan koppla av där. Hon säger att det ligger en sjö precis utanför huset. Att jag kanske kan meta där. Det längtar jag efter. Det bästa som finns är att sitta i solnedgången och titta på ett flöte.

Bloggångest 3

Uppdateringssamhället äter upp allt.

Jag vet att jag inte skiljer mig på nåt vis från alla ytliga bloggare. Läste lite i tönten Fredrik Virtanens samlade bloggbok och det är ju bara att byta ut en del artister och platser så är vi alla likadana. Jag vet det. Men det är ju det jag vill. Att spränga den där gränsen mellan folkligt och elitistiskt. Mellan yta och djup. Att vi som vet vad vi talar om – i mitt fall skriver om – ska vinna över Paris Hilton och Runar. Det kanske är lönlöst. Men det här försöket kommer åtminstone att utveckla mitt skrivande.

Bloggångest 2

Vi såg Mozarts Requiem på Göteborgsoperan. A tyckte det var vackert och jag håller med. Men jag hade gärna sett baletten till en annan musik. Dödsmässan är så uttjatad, dessutom lyssnade jag sönder den när jag var tolv.

Har lämnat Göteborg nu.

Varför skriver jag det här? Varför tillåter jag mig själv att förnedra mig på det här viset? Vad vill jag? Ha uppmärksamhet? Kärlek? Har jag inte fått bekräftelse så det räcker? Jag kanske bara inte vill känna mig så ensam.

Mässan är slut

Sista dagen på bokmässan. Jag har inte skrivit särskilt mycket de här dagarna. Mässan är kravfylld, jag måste vara social och tillgänglig. Hatar det. Förlaget ville att jag skulle ha författarsamtal, boksignering och intervjuer men jag vägrade. Det får räcka med att jag är här. I torsdags var jag och A på filmfestivalens vernissagefest på Stadsteatern och i fredags gick vi på Gläntas fest på Världskulturmuseet. Jag ville egentligen gå på Normal-festen som var på Haket, men A tyckte Glänta-festen verkade mer intressant så vi gick dit. Hon kände nästan alla som var där. Sen hamnade vi på efterfest i Sigge Eklunds svit på Gothia. Jag stannade inte länge.

Olov Svedelid har dött. Jag sörjer. Kände honom inte men hans böcker betydde mycket för mitt tidiga läsande. Innan jag som elvaåring plöjde klassikerna så var det Astrid Lindgren, Tove Jansson, CS Lewis, JRR Rolkien, Tusen och en natt, Bibeln, HC Anderson, Selma Lagerlöf, Strindberg först. Sen en liten kort period med Stephen King och Olovs Svedelids Betongrosorna, och dom historiska ungdomsromanerna som Striden vid ringmuren, Slottet brinner, Mor är ingen häxa och Återtåget. Redan då längtade jag efter det mörka och allvarliga. Dom stora författarna. Men min korta period med King och Svedelid öppnade upp en liten dörr till tillgänglighetens prosa. Det var nyttigt då. Som 9-åring. Som liten gillade jag aldrig historia, men litteraturen har närt mitt historieintresse på sitt alldeles speciella sätt i snart 30 år.

Läser att Frida Röhl är med i Anders Paulins Gösta Berlings saga på Uppsala Stadsteater. Blir glad. Vill se den.

Inte lika sugen på Tribunalens Det kommunistiska manifestet. Men jag sitter nog där inom kort och tittar på Turpins regi. A bestämmer. Hon vet bäst egentligen. Jag är bara en gäst i teaterns värld. Saknar filmen ibland. Det lilla skapandet. Mina år i mitten av 90-talet, resorna och skådespelarna som jag aldrig vågade prata med. Dom pratade med mig, men jag skrev bara. Jag skrev bra. Skitbra. Var jag som bäst då? Nej, så får jag inte tänka. Måste ringa Roy.

Bokmässan har startat

Så var det bokmässa. Jag tänker inte låtsas att jag tycker illa om den. Jag älskar den och hatar den, lika mycket jämnt. Det behöver inte alltid vara bra eller dåligt, ibland kan det vara både och samtidigt.

Men Göteborg är ju en väldigt speciell stad för mig. Efter kravallerna, tiden med E, året i Majorna och allt annat så kommer Göteborg alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Inte nödvändigtvis en vacker plats, men en stor. Ska kanske skriva den där göteborgsromanen snart. Men då måste jag bo här igen. Vill jag verkligen det?

Tänker återkomma med en lista över författare och romaner som jag läst senaste två månaderna och som jag tycker är värd att nämna. Om nu någon bryr sig. Jag vill hylla de talangfulla kollegerna nu så här under bokmässan. Det är ju så konstiga människor som får uppmärksamhet här.

Brunos senaste är otrolig.

Jag unnar honom allt gott.

Tack för allt, Bruno.

Jag bloggar, alltså finns jag...inte.

Bloggångest

Jag slängde ut en fråga. Och jag fått några svar. Det har fått mig att fundera över syftet med hela den här bloggen.

Jag vill inte bli en del av allt det där. Blondinbella, brorsorna Schulman och alla andra patetiska människor som slösar sin tid på att ge andra människor ångest. Först tror man kanske att det är intressant eller roligt, men det är inte det.
Det är inte roligt!
Det är ångest.
Ren, äcklig, livsfarlig ångest som sprider sig i kroppen flera timmar efter att man har läst det. Som en flugsvamp som såg ut som en helt ofarlig liten champinjon. Och det kan bara stoppas med bra kultur.
Med en god bok.
Sluta läs min blogg.
Sluta nu.
Stäng ner datorn och läs en god bok istället.
Nej, jag skämtar bara.
Eller?

Text?

En del har frågat mig om jag inte ska publicera ett utdrag ur min nya roman här på bloggen. Romanen är inte färdig än och jag vet inte om jag är redo att låta texten få möta läsare. Men samtidigt är bloggen ett bra sätt för mig att testa texten och se om den funkar. Jag vet inte. Vad tycker ni?

Varför

Ett enkelt ord. Ett litet frågetecken. Ordet varför består av två små ord: "var" - en fråga vars svar syftar till att ange lägespositionen, ett yttre och "för" - en konjunktion som anger en orsak, ett inre. När hon frågar mig "varför" så vill ha svar på just dom två orden: "var" och "för".

Jag har försökt skriva idag, men gett upp. Det är ingen idé. Jag borde fasta och svälta ur mig arbetet som har varit innan jag försöker börja på ett nytt. Jag ska skriva de gråa gåtfulla texterna som jag ser inom mig. Jag längtar efter det stilla ljuset, som i dimma, människornas dimma. Rummen är mörka och grå. Det enda som lyser är människorna. Det finns inget annat än ljus. Handlingar utan orsak, som ondska utan bevekelsegrund, kärlek utan anledning. Om vi förlorar platsen för vår härkomst förlorar vi också framtiden och motiven för att bevara vårt liv. Jag tänker gå den väg jag vill, vilken väg jag än väljer. Jag tror att jag är fri.

Längtar till natten. Vi går in i vintern. Ljuset förklingar. Jag har ansikten inom mig som jag inte kan se som i en stor bok. Jag vet inte vems ansikten det är.

A har frågat om jag vill följa med och hälsa på hennes familj - brodern och sonen. De bor i A:s barndomshus, som hon och brodern ärvde efter deras föräldrar. Ett hus på landet. Det finns en sjö där. Jag är nyfiken på männen i hennes familj.

Personstöld

A klär sig, hon ska se sina kollegor spela pjäsen Upp i sadeln på Dramaten. Jag har skrivflöde, så jag stannar hemma. Satt upp hela natten och skrev. Jag tror att boken nästan är klar. Den är mörk. Ensam.
Jag vill inte att den ska bli klar.
Jag vet hur det blir.
Jag älskar den när jag skriver, jag älskar mig själv när jag skriver. Men så fort boken gått i tryck så hatar jag den. Känner mig värdelös, tänker att jag aldrig borde ha skrivit den. Så måste jag börja på nästa.

Bokmässan närmar sig. Jag vill inte åka och samtidigt vill jag.
Någon djävel har snott mitt namn och skapat en sida på Facebook. Typiskt. Kan bara hoppas att det är en snäll läsare som vill tillägna mig en sida och inte en galen stalker.

Vettigt igen

Ny passning av skådespelaren och regissören Jens Ohlin i dagens Aftonbladet. Han är vettig, den mannen. A hade hört sig för lite och han har tydligen regisserat en monolog rätt nyligen. Synd att vi missade den, hade varit intressant att se något av honom.

Det är mulet ute. Jag har varit så uppsluppen hela dagen, vet inte vad det är med mig. Något slags pirr i kroppen. Herregud, jag låter som om jag var nitton år. Det är jag inte. Det vet ju alla.

Slottet

Träffade förläggaren idag. Arbetsuppgifter. Sedan gick vi på posten och sedan tog jag en latte med A. Eftersom vi ställde in kryssningen i söndags så reste hon till landet och hälsade på sin bror och sin son, K. Han hade ifrågasatt en pjäs hon var med i och hon hade inte reagerat. Det gjorde honom lite arg och han hade kallat henne fördomsfull. Sen hade han frågat om hon inte ville ha barn som gjorde karriär.

Vi åt en tidig middag ikväll. Pilgrimsmusslor, hälleflundra, sedan glass och capuccino. Några kollegor eller vänner till A - ibland har jag svårt att veta vad de är - satt på samma restaurang och de kom fram flera gånger under kvällen, slog sig ner och pratade. Jag mår så illa av dessa bortskämda skådespelare som inte vill något annat än att vara på Dramaten, samtidigt som de skryter om hur de vantrivs där och vilka meningslösa sammanhang de ingår i. Hur de längtar bort, efter något meningsfullt. Ingen vill vara där, men de är där ändå. Ingen vill vara där, men det är väldigt fint att vara där. Jag satt mest tyst och drack vin. Jag lade min hand på A:s lår under bordet, och jag smekte henne. Hon höll masken, hon är en mycket duktig skådespelerska. Vi kastade oss över varandra i taxin och när vi kom hem så älskade vi intensivt. Det var så starkt. Efteråt somnade hon i mina armar.

Jag kommer ihåg hur jag som åttaåring oerhört långsamt och mödosamt stavade mig igenom Kafkas Slottet, och vissa rader sitter som inbrända i mig. Det är den mest erotiska bok jag har läst. Varför tänker jag på det nu?

Kyla, liv

Tisdagen började kallt, men sedan kom solen fram och värmde. A ligger i sängen i rummet bredvid, jag ska inte bli långrandig utan krypa ner vid hennes sida alldeles strax.
Skrev bra idag.
Gick ut och sprang på kvällen. Som löparen.
Friskt.
Liv.
Jag lever.

Åka båt

Jag och A har blivit inbjudna att åka med Riksteaterns jubileumskryssning, den avgår kl 18. Jag har ångest. Jag kan inte vara instängd på ett fartyg med främmande människor i 24 timmar. Jag kommer bli galen. Eller sitta på min hytt och bara stirra ut i vattnet. A är på stan och dricker kaffe med en väninna. Också skådespelerska. Hon spelar offret i nån av Beck-filmerna. Jag måste säga nej till kryssningen. Det känns som att jag sviker människor hela tiden.

Vettigt

Äntligen ett vettigt inlägg i debatten om kulturpolitiken!
Aftonbladet publicerar en artikel av skådespelaren och regissören Jens Ohlin.
Läs det här.
Jag tycker att det är oerhört intelligent och vasst skrivet, till skillnad från övriga gnälliga inlägg jag sett. Undrar vem han är, den där Jens Ohlin. Jag frågade A, men hon kände inte till honom.

Musik, skönhet

Jag sitter i vår lägenhet och lyssnar på Bach. Johannespassionen. Den är så verklig. Bach skrev fyra olika versioner av den, men den första och tredje framförs sällan. Jag sitter här med Berlin-väskan ouppackad. A är på inspelning, hon kommer hem sent. Ny svensk långfilm.

Jag har skrivit, men jag vet inte om det går att använda till nåt. Orden som kom ur mig kändes inte som mina, jag vet inte vems de är. Kanske är det mina. Kanske är det jag. Ett annat jag. När jag tänker på hur det var i början, när jag var ung och skrev så vill jag kräkas. Jag var så osäker och ängslig. Jag är bättre nu, jag vet det. Men de senaste åren har jag trott att jag hittat min stil. Men idag överraskade jag mig själv. Jag är förundrad över att det kunde ske.

Vi låg kvar en stund i sängen imorse, hennes kropp bredvid min, och jag kunde inte låta bli att ta på henne. Hon är så vacker. Jag gled ner under täcket, mellan hennes sköna ben och jag tillfredsställde henne. Jag älskar att se henne så. Efteråt låg jag i hennes armar, jag var så lycklig att jag grät.

Hemma igen

Nu är vi hemma i Sverige igen. Detta lilla, lilla land som befinner sig i en kulturell istid. Och snart är det bokmässa. Fy fan. Jag borde ha blivit svetsare.

Igår ville A shoppa, jag följde med. Vi gick till APC-butiken i Mitte, där hon köpte en klänning till sig själv och en stickad brun cardigan till mig. Den var fin, men jag är inte så intresserad av sånt. Sen gick vi och åt på Vuong. A tog glasnudelsallad och jag åt dagens. Kyckling - den svagare.

Berlinresan har varit bra. Jag har skrivit två artiklar, två noveller och femton sidor på filmmanuset. Skönt. A tog med mig på mötet med Deutsches Theater. De vill kanske att jag ska skriva en pjäs till dom.

Gick förbi hon som spelar Hedda på Schaubühne. Tittade hon på mig? Hon är fenomenal, jag ska skriva för henne.

Planet hem till Sverige var försenat, så jag satt och skrev i gaten. A hängde i taxfree-shopen. Hon köpte ett par nya solglasögon till mig. Paul Smith. Åh nej, jag låter som Norén.

En kväll på operan

Ikväll har jag varit med om något magiskt. Tristan och Isolde på Staatoper - med Katarina Dalayman i titelrollen och Daniel Barenboim som dirigent. Det var magiskt. Vackert. Otroligt ofattbart. Fem timmar skönhet.

Efteråt promenerade vi hand i hand genom staden, vi gick tysta, sida vid sida, länge. Ända tills A bröt tystnaden och sa: "Du är den utvalda. Du är den sista sidan i mitt liv."

Jag älskar henne.

Bråket med förläggaren

Mina böcker är alla utgivna på tyska. Och alla utom en är utgivna på franska. Skälet till att Den osynlige mannens återkomst inte är översatt till franska är att min förläggare tyckte en av sexscenerna var för magstark och ville stryka den. Det gick jag inte med på och då blev det ingen fransk upplaga. Under middagen med min tyska förläggare kom hela den här historien upp igen. Tydligen hade fransmännen ringt honom och undrat hur han hade gjort angående den här sexscenen, och nu erkände han att den tyska versionen är censurerad. Det är två meningar som de inte tagit med. Hur kan de göra en sån sak utan att fråga mig? Jag har suttit i telefon med min svenska förläggare hela morgonen, trots att det är lördag. De ska dra tillbaka alla tyska upplagor av Den osynlige mannens återkomst och jag ska få en ny förläggare. Det är inte okej att bete sig så. Jag visste att den här Berlin-resan inte skulle vara helt igenom god.

A vill få med mig på ett seminarium på Deutsche Oper idag, om skönhet. Castorff skulle ha varit med, men det verkar som att han hoppat av. Vet inte om jag har lust. Å ena sidan är det bra att komma ut, rensa huvudet, lugna ner mig. Å andra sidan är jag så arg och jag vill inte att det ska gå ut över A.

Den här lägenheten som vi har fått låna är helt fantastisk. Jag sover så gott här. Vi är harmoniska, lyckliga. Det här är den bästa, den renaste relation jag någonsin haft med en människa. Vi är totalt ärliga med varandra, och vi älskar. Hon är underbar.

Arg

Har precis kommit hem efter en middag med mitt tyska förlag. Dom gör mig arg. Jag är arg. Kan inte skriva mer om det nu.

Berlin, Kreuzberg

Vi har hängt här i Kreuzberg hela dagen. Promenerat längs kanalen, druckit gott kaffe på underbart mysiga caféer, ätit god glass (sorbet) och nu sitter vi hemma hos A:s före detta och dricker whisky. Han och hans fru bor vid Schlesisches Tor, i en nyrenoverad vindsvåning nära det arabiska bageriet vid U-bahn. De sitter i köket och skrattar och pratar, jag har smitit in i arbetsrummet och lånar datorn. En stationär mac, jag trodde inte någon hade stationär dator längre. A:s före detta var skådespelare, men några år efter separationen med A så mötte han sin nuvarande fru - en tysk koreograf - och nu bor han alltså här i Berlin med henne. Jag har inte riktigt förstått vad han arbetar med, han är inte skådespelare längre, så mycket vet jag. Fast jag måste erkänna att jag inte är särskilt intresserad.

På måndag kväll ska vi till kulturrådet - hon har bjudit in Berlinverksamma konstnärer på salong. Jag hatar mingel. Men jag har lovat A att vi ska gå dit. Undrar om kvällens värdpar också ska dit.

Nu hör jag någon utanför dörren. Hoppas innerligt att det är A.

Berlin, fortfarande

Vi är på en italiensk restaurang. Vi hade knappt fått in förrätten när As mobil ringde. Det var K. Igen. Han låter henne aldrig vara ifred. Inte ens nu, när vi är bortresta tillsammans. Jag ser henne utanför mitt fönster. Hon står på andra sidan gatan och pratar. Hon verkar upprörd. Jag är lite full. Vet inte hur det gick till, men jag tror jag har fått i mig en hel flaska Riesling. Förutom As glas som står här, mittemot mig, nästan orört. Jag har fortfarande inte fått träffa K. Det enda jag vet om As familj är det lilla hon berättar, och jag märker att hon oroar sig för K. Att han inte har ett jobb, ingen inkomst, att han inte vet vad han vill i livet. Fast han är ju bara 19 år. Men å andra sidan, vad vet jag. När jag var 19 så hade jag redan publicerat min första litterära artikel.

Det här vinet är fantastiskt gott. Jag beställer in en flaska till.

Fantastiskt egentligen, att kunna blogga i mobilen. Vad skulle jag göra om jag inte fick skriva?

Hennes förrätt blir kall. Hon skulle inte beställt soppan.

Idag gick vi till Hamburger Bahnhof, A har aldrig varit där och jag längtade efter den svala luft som rummet erbjuder. Men det var stängt för renovering. Typiskt. Istället gick vi ner till Helmut Newton-foundation och tittade på foton. Inte särskilt sublimt. Det stället går inte att jämföra med HB. Men A var väldigt road av paparazzi-utställningen. Själv har jag svårt att se skillnaden på deras foton och de som publiceras av oss i Se & Hör. Fast det gick inte att diskutera det med henne.

Nu häller kyparen upp ett glas till. Det är så skönt med berusningen. Min hjärna arbetar långsammare, den blir nöjd, den blir glad. Nåja, gladare.

Berlin, mit Liebe

Ikväll åt vi på den indiska restaurangen. Det var verkligen gott och när vi bad kyparen komplimentera kocken fick vi veta att han är specialimporterad från Kerala. Det hade jag nästan kunnat gissa. Maten var typisk sydindisk, mycket starkare än den nordindiska och de hade ovanligt många fiskrätter på menyn.

Ingen teater ikväll, men inte för att det är måndag, här i Berlin spelar teatrarna varje dag, även på somrarna. Istället promenerade vi runt i Prenzl Berg, hittade en fin spansk uteservering med en gudomlig chianti. Där blev vi sittande länge, länge och tittade på stjärnorna ovanför oss. Vi är stjärnämnen, jag och A.

Jag är så glad för A. Jag är så glad för vår kärlek. Den är stark, sann och vacker. Hon är en gåva.

Berlin, sommarkväll

Att vakna upp i ett annat land. En annan gata. En annan lägenhet. På våning 12. Köper bröd på bageriet runt hörnet. De känner igen mig, eller om det var A de kände igen, hennes ansikte är ju mer känt än mitt. Men min tyska är bättre. Vi köpte take away från thaien över gatan. Den var inte lika god som när vi var i New York. Ikväll ska vi prova indiern istället. Vi promenerar, låter oss gå vilse, hittar hem. Den här stan accepterar allt och alla, vi smälter in. Skönt.

Efter middagen gick vi på Deutsches Theater och såg Was Ihr Wollt (Som ni behagar) i regi av Thalheimer. Han är alltid spännande, tänker nya rum och lösningar. I den här uppsättningen lät han alla roller spelas av män. Både jag och A tyckte mycket om den. De spelade ärligt. Det ska bli intressant att se vad han gör på Dramaten i höst.

Igår var A på möte med kulturrådet i Berlin. Jag ställde in, ville vara ensam. Då blev det strömavbrott på vår gata. Jag hade precis kokat en kopp te och tänt en cigarett på balkongen när jag såg hur huset mittemot bara slocknade. Det är så vackert med ljus som släcks. Mörker. Det är vad vi alla har inom oss, men de flesta av oss försöker dölja det.

Jag tänker ibland på de där dagarna förra våren. När sömnen inte infann sig och jag fick forcera fram den på kemisk väg. Känslan av en svart våg som sköljde över mig, genom mig, tog bakhuvudet först. Kroppen som blev tung. Smaken av medicin i munnen. Kampen, mörkret som omslöt mig, mörkret jag kämpade emot, mörkret som jag var så rädd för att jag fastna i.

Kvällsteet är snart uppdrucket. Cigaretten slut för länge sen. Sista veckan i Berlin. Sen ska vi hem. Börja jobba igen. Hoppa tillbaka in i hjulet. Visst har jag skrivt under dessa veckor i Berlin, jag kan inte annat än att skriva. Men nu blir det intervjuer, framträdanden, teve och radio. Det har varit så skönt att slippa prata med någon annan än A. Jag svarar inte när mobilen ringer.

De senaste dagarna har varit underbara, lyckliga och höga. Dagarna heta, solen gassar långt in på kvällen.