Berlin, Kreuzberg

Vi har hängt här i Kreuzberg hela dagen. Promenerat längs kanalen, druckit gott kaffe på underbart mysiga caféer, ätit god glass (sorbet) och nu sitter vi hemma hos A:s före detta och dricker whisky. Han och hans fru bor vid Schlesisches Tor, i en nyrenoverad vindsvåning nära det arabiska bageriet vid U-bahn. De sitter i köket och skrattar och pratar, jag har smitit in i arbetsrummet och lånar datorn. En stationär mac, jag trodde inte någon hade stationär dator längre. A:s före detta var skådespelare, men några år efter separationen med A så mötte han sin nuvarande fru - en tysk koreograf - och nu bor han alltså här i Berlin med henne. Jag har inte riktigt förstått vad han arbetar med, han är inte skådespelare längre, så mycket vet jag. Fast jag måste erkänna att jag inte är särskilt intresserad.

På måndag kväll ska vi till kulturrådet - hon har bjudit in Berlinverksamma konstnärer på salong. Jag hatar mingel. Men jag har lovat A att vi ska gå dit. Undrar om kvällens värdpar också ska dit.

Nu hör jag någon utanför dörren. Hoppas innerligt att det är A.

Berlin, sommarkväll

Att vakna upp i ett annat land. En annan gata. En annan lägenhet. På våning 12. Köper bröd på bageriet runt hörnet. De känner igen mig, eller om det var A de kände igen, hennes ansikte är ju mer känt än mitt. Men min tyska är bättre. Vi köpte take away från thaien över gatan. Den var inte lika god som när vi var i New York. Ikväll ska vi prova indiern istället. Vi promenerar, låter oss gå vilse, hittar hem. Den här stan accepterar allt och alla, vi smälter in. Skönt.

Efter middagen gick vi på Deutsches Theater och såg Was Ihr Wollt (Som ni behagar) i regi av Thalheimer. Han är alltid spännande, tänker nya rum och lösningar. I den här uppsättningen lät han alla roller spelas av män. Både jag och A tyckte mycket om den. De spelade ärligt. Det ska bli intressant att se vad han gör på Dramaten i höst.

Igår var A på möte med kulturrådet i Berlin. Jag ställde in, ville vara ensam. Då blev det strömavbrott på vår gata. Jag hade precis kokat en kopp te och tänt en cigarett på balkongen när jag såg hur huset mittemot bara slocknade. Det är så vackert med ljus som släcks. Mörker. Det är vad vi alla har inom oss, men de flesta av oss försöker dölja det.

Jag tänker ibland på de där dagarna förra våren. När sömnen inte infann sig och jag fick forcera fram den på kemisk väg. Känslan av en svart våg som sköljde över mig, genom mig, tog bakhuvudet först. Kroppen som blev tung. Smaken av medicin i munnen. Kampen, mörkret som omslöt mig, mörkret jag kämpade emot, mörkret som jag var så rädd för att jag fastna i.

Kvällsteet är snart uppdrucket. Cigaretten slut för länge sen. Sista veckan i Berlin. Sen ska vi hem. Börja jobba igen. Hoppa tillbaka in i hjulet. Visst har jag skrivt under dessa veckor i Berlin, jag kan inte annat än att skriva. Men nu blir det intervjuer, framträdanden, teve och radio. Det har varit så skönt att slippa prata med någon annan än A. Jag svarar inte när mobilen ringer.

De senaste dagarna har varit underbara, lyckliga och höga. Dagarna heta, solen gassar långt in på kvällen.