Bloggångest 2

Vi såg Mozarts Requiem på Göteborgsoperan. A tyckte det var vackert och jag håller med. Men jag hade gärna sett baletten till en annan musik. Dödsmässan är så uttjatad, dessutom lyssnade jag sönder den när jag var tolv.

Har lämnat Göteborg nu.

Varför skriver jag det här? Varför tillåter jag mig själv att förnedra mig på det här viset? Vad vill jag? Ha uppmärksamhet? Kärlek? Har jag inte fått bekräftelse så det räcker? Jag kanske bara inte vill känna mig så ensam.

Mässan är slut

Sista dagen på bokmässan. Jag har inte skrivit särskilt mycket de här dagarna. Mässan är kravfylld, jag måste vara social och tillgänglig. Hatar det. Förlaget ville att jag skulle ha författarsamtal, boksignering och intervjuer men jag vägrade. Det får räcka med att jag är här. I torsdags var jag och A på filmfestivalens vernissagefest på Stadsteatern och i fredags gick vi på Gläntas fest på Världskulturmuseet. Jag ville egentligen gå på Normal-festen som var på Haket, men A tyckte Glänta-festen verkade mer intressant så vi gick dit. Hon kände nästan alla som var där. Sen hamnade vi på efterfest i Sigge Eklunds svit på Gothia. Jag stannade inte länge.

Olov Svedelid har dött. Jag sörjer. Kände honom inte men hans böcker betydde mycket för mitt tidiga läsande. Innan jag som elvaåring plöjde klassikerna så var det Astrid Lindgren, Tove Jansson, CS Lewis, JRR Rolkien, Tusen och en natt, Bibeln, HC Anderson, Selma Lagerlöf, Strindberg först. Sen en liten kort period med Stephen King och Olovs Svedelids Betongrosorna, och dom historiska ungdomsromanerna som Striden vid ringmuren, Slottet brinner, Mor är ingen häxa och Återtåget. Redan då längtade jag efter det mörka och allvarliga. Dom stora författarna. Men min korta period med King och Svedelid öppnade upp en liten dörr till tillgänglighetens prosa. Det var nyttigt då. Som 9-åring. Som liten gillade jag aldrig historia, men litteraturen har närt mitt historieintresse på sitt alldeles speciella sätt i snart 30 år.

Läser att Frida Röhl är med i Anders Paulins Gösta Berlings saga på Uppsala Stadsteater. Blir glad. Vill se den.

Inte lika sugen på Tribunalens Det kommunistiska manifestet. Men jag sitter nog där inom kort och tittar på Turpins regi. A bestämmer. Hon vet bäst egentligen. Jag är bara en gäst i teaterns värld. Saknar filmen ibland. Det lilla skapandet. Mina år i mitten av 90-talet, resorna och skådespelarna som jag aldrig vågade prata med. Dom pratade med mig, men jag skrev bara. Jag skrev bra. Skitbra. Var jag som bäst då? Nej, så får jag inte tänka. Måste ringa Roy.

Bokmässan har startat

Så var det bokmässa. Jag tänker inte låtsas att jag tycker illa om den. Jag älskar den och hatar den, lika mycket jämnt. Det behöver inte alltid vara bra eller dåligt, ibland kan det vara både och samtidigt.

Men Göteborg är ju en väldigt speciell stad för mig. Efter kravallerna, tiden med E, året i Majorna och allt annat så kommer Göteborg alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Inte nödvändigtvis en vacker plats, men en stor. Ska kanske skriva den där göteborgsromanen snart. Men då måste jag bo här igen. Vill jag verkligen det?

Tänker återkomma med en lista över författare och romaner som jag läst senaste två månaderna och som jag tycker är värd att nämna. Om nu någon bryr sig. Jag vill hylla de talangfulla kollegerna nu så här under bokmässan. Det är ju så konstiga människor som får uppmärksamhet här.

Brunos senaste är otrolig.

Jag unnar honom allt gott.

Tack för allt, Bruno.

Jag bloggar, alltså finns jag...inte.

Bloggångest

Jag slängde ut en fråga. Och jag fått några svar. Det har fått mig att fundera över syftet med hela den här bloggen.

Jag vill inte bli en del av allt det där. Blondinbella, brorsorna Schulman och alla andra patetiska människor som slösar sin tid på att ge andra människor ångest. Först tror man kanske att det är intressant eller roligt, men det är inte det.
Det är inte roligt!
Det är ångest.
Ren, äcklig, livsfarlig ångest som sprider sig i kroppen flera timmar efter att man har läst det. Som en flugsvamp som såg ut som en helt ofarlig liten champinjon. Och det kan bara stoppas med bra kultur.
Med en god bok.
Sluta läs min blogg.
Sluta nu.
Stäng ner datorn och läs en god bok istället.
Nej, jag skämtar bara.
Eller?

Text?

En del har frågat mig om jag inte ska publicera ett utdrag ur min nya roman här på bloggen. Romanen är inte färdig än och jag vet inte om jag är redo att låta texten få möta läsare. Men samtidigt är bloggen ett bra sätt för mig att testa texten och se om den funkar. Jag vet inte. Vad tycker ni?

Varför

Ett enkelt ord. Ett litet frågetecken. Ordet varför består av två små ord: "var" - en fråga vars svar syftar till att ange lägespositionen, ett yttre och "för" - en konjunktion som anger en orsak, ett inre. När hon frågar mig "varför" så vill ha svar på just dom två orden: "var" och "för".

Jag har försökt skriva idag, men gett upp. Det är ingen idé. Jag borde fasta och svälta ur mig arbetet som har varit innan jag försöker börja på ett nytt. Jag ska skriva de gråa gåtfulla texterna som jag ser inom mig. Jag längtar efter det stilla ljuset, som i dimma, människornas dimma. Rummen är mörka och grå. Det enda som lyser är människorna. Det finns inget annat än ljus. Handlingar utan orsak, som ondska utan bevekelsegrund, kärlek utan anledning. Om vi förlorar platsen för vår härkomst förlorar vi också framtiden och motiven för att bevara vårt liv. Jag tänker gå den väg jag vill, vilken väg jag än väljer. Jag tror att jag är fri.

Längtar till natten. Vi går in i vintern. Ljuset förklingar. Jag har ansikten inom mig som jag inte kan se som i en stor bok. Jag vet inte vems ansikten det är.

A har frågat om jag vill följa med och hälsa på hennes familj - brodern och sonen. De bor i A:s barndomshus, som hon och brodern ärvde efter deras föräldrar. Ett hus på landet. Det finns en sjö där. Jag är nyfiken på männen i hennes familj.

Personstöld

A klär sig, hon ska se sina kollegor spela pjäsen Upp i sadeln på Dramaten. Jag har skrivflöde, så jag stannar hemma. Satt upp hela natten och skrev. Jag tror att boken nästan är klar. Den är mörk. Ensam.
Jag vill inte att den ska bli klar.
Jag vet hur det blir.
Jag älskar den när jag skriver, jag älskar mig själv när jag skriver. Men så fort boken gått i tryck så hatar jag den. Känner mig värdelös, tänker att jag aldrig borde ha skrivit den. Så måste jag börja på nästa.

Bokmässan närmar sig. Jag vill inte åka och samtidigt vill jag.
Någon djävel har snott mitt namn och skapat en sida på Facebook. Typiskt. Kan bara hoppas att det är en snäll läsare som vill tillägna mig en sida och inte en galen stalker.

Vettigt igen

Ny passning av skådespelaren och regissören Jens Ohlin i dagens Aftonbladet. Han är vettig, den mannen. A hade hört sig för lite och han har tydligen regisserat en monolog rätt nyligen. Synd att vi missade den, hade varit intressant att se något av honom.

Det är mulet ute. Jag har varit så uppsluppen hela dagen, vet inte vad det är med mig. Något slags pirr i kroppen. Herregud, jag låter som om jag var nitton år. Det är jag inte. Det vet ju alla.

Slottet

Träffade förläggaren idag. Arbetsuppgifter. Sedan gick vi på posten och sedan tog jag en latte med A. Eftersom vi ställde in kryssningen i söndags så reste hon till landet och hälsade på sin bror och sin son, K. Han hade ifrågasatt en pjäs hon var med i och hon hade inte reagerat. Det gjorde honom lite arg och han hade kallat henne fördomsfull. Sen hade han frågat om hon inte ville ha barn som gjorde karriär.

Vi åt en tidig middag ikväll. Pilgrimsmusslor, hälleflundra, sedan glass och capuccino. Några kollegor eller vänner till A - ibland har jag svårt att veta vad de är - satt på samma restaurang och de kom fram flera gånger under kvällen, slog sig ner och pratade. Jag mår så illa av dessa bortskämda skådespelare som inte vill något annat än att vara på Dramaten, samtidigt som de skryter om hur de vantrivs där och vilka meningslösa sammanhang de ingår i. Hur de längtar bort, efter något meningsfullt. Ingen vill vara där, men de är där ändå. Ingen vill vara där, men det är väldigt fint att vara där. Jag satt mest tyst och drack vin. Jag lade min hand på A:s lår under bordet, och jag smekte henne. Hon höll masken, hon är en mycket duktig skådespelerska. Vi kastade oss över varandra i taxin och när vi kom hem så älskade vi intensivt. Det var så starkt. Efteråt somnade hon i mina armar.

Jag kommer ihåg hur jag som åttaåring oerhört långsamt och mödosamt stavade mig igenom Kafkas Slottet, och vissa rader sitter som inbrända i mig. Det är den mest erotiska bok jag har läst. Varför tänker jag på det nu?

Kyla, liv

Tisdagen började kallt, men sedan kom solen fram och värmde. A ligger i sängen i rummet bredvid, jag ska inte bli långrandig utan krypa ner vid hennes sida alldeles strax.
Skrev bra idag.
Gick ut och sprang på kvällen. Som löparen.
Friskt.
Liv.
Jag lever.

Åka båt

Jag och A har blivit inbjudna att åka med Riksteaterns jubileumskryssning, den avgår kl 18. Jag har ångest. Jag kan inte vara instängd på ett fartyg med främmande människor i 24 timmar. Jag kommer bli galen. Eller sitta på min hytt och bara stirra ut i vattnet. A är på stan och dricker kaffe med en väninna. Också skådespelerska. Hon spelar offret i nån av Beck-filmerna. Jag måste säga nej till kryssningen. Det känns som att jag sviker människor hela tiden.

Vettigt

Äntligen ett vettigt inlägg i debatten om kulturpolitiken!
Aftonbladet publicerar en artikel av skådespelaren och regissören Jens Ohlin.
Läs det här.
Jag tycker att det är oerhört intelligent och vasst skrivet, till skillnad från övriga gnälliga inlägg jag sett. Undrar vem han är, den där Jens Ohlin. Jag frågade A, men hon kände inte till honom.

Musik, skönhet

Jag sitter i vår lägenhet och lyssnar på Bach. Johannespassionen. Den är så verklig. Bach skrev fyra olika versioner av den, men den första och tredje framförs sällan. Jag sitter här med Berlin-väskan ouppackad. A är på inspelning, hon kommer hem sent. Ny svensk långfilm.

Jag har skrivit, men jag vet inte om det går att använda till nåt. Orden som kom ur mig kändes inte som mina, jag vet inte vems de är. Kanske är det mina. Kanske är det jag. Ett annat jag. När jag tänker på hur det var i början, när jag var ung och skrev så vill jag kräkas. Jag var så osäker och ängslig. Jag är bättre nu, jag vet det. Men de senaste åren har jag trott att jag hittat min stil. Men idag överraskade jag mig själv. Jag är förundrad över att det kunde ske.

Vi låg kvar en stund i sängen imorse, hennes kropp bredvid min, och jag kunde inte låta bli att ta på henne. Hon är så vacker. Jag gled ner under täcket, mellan hennes sköna ben och jag tillfredsställde henne. Jag älskar att se henne så. Efteråt låg jag i hennes armar, jag var så lycklig att jag grät.

Hemma igen

Nu är vi hemma i Sverige igen. Detta lilla, lilla land som befinner sig i en kulturell istid. Och snart är det bokmässa. Fy fan. Jag borde ha blivit svetsare.

Igår ville A shoppa, jag följde med. Vi gick till APC-butiken i Mitte, där hon köpte en klänning till sig själv och en stickad brun cardigan till mig. Den var fin, men jag är inte så intresserad av sånt. Sen gick vi och åt på Vuong. A tog glasnudelsallad och jag åt dagens. Kyckling - den svagare.

Berlinresan har varit bra. Jag har skrivit två artiklar, två noveller och femton sidor på filmmanuset. Skönt. A tog med mig på mötet med Deutsches Theater. De vill kanske att jag ska skriva en pjäs till dom.

Gick förbi hon som spelar Hedda på Schaubühne. Tittade hon på mig? Hon är fenomenal, jag ska skriva för henne.

Planet hem till Sverige var försenat, så jag satt och skrev i gaten. A hängde i taxfree-shopen. Hon köpte ett par nya solglasögon till mig. Paul Smith. Åh nej, jag låter som Norén.

En kväll på operan

Ikväll har jag varit med om något magiskt. Tristan och Isolde på Staatoper - med Katarina Dalayman i titelrollen och Daniel Barenboim som dirigent. Det var magiskt. Vackert. Otroligt ofattbart. Fem timmar skönhet.

Efteråt promenerade vi hand i hand genom staden, vi gick tysta, sida vid sida, länge. Ända tills A bröt tystnaden och sa: "Du är den utvalda. Du är den sista sidan i mitt liv."

Jag älskar henne.

Bråket med förläggaren

Mina böcker är alla utgivna på tyska. Och alla utom en är utgivna på franska. Skälet till att Den osynlige mannens återkomst inte är översatt till franska är att min förläggare tyckte en av sexscenerna var för magstark och ville stryka den. Det gick jag inte med på och då blev det ingen fransk upplaga. Under middagen med min tyska förläggare kom hela den här historien upp igen. Tydligen hade fransmännen ringt honom och undrat hur han hade gjort angående den här sexscenen, och nu erkände han att den tyska versionen är censurerad. Det är två meningar som de inte tagit med. Hur kan de göra en sån sak utan att fråga mig? Jag har suttit i telefon med min svenska förläggare hela morgonen, trots att det är lördag. De ska dra tillbaka alla tyska upplagor av Den osynlige mannens återkomst och jag ska få en ny förläggare. Det är inte okej att bete sig så. Jag visste att den här Berlin-resan inte skulle vara helt igenom god.

A vill få med mig på ett seminarium på Deutsche Oper idag, om skönhet. Castorff skulle ha varit med, men det verkar som att han hoppat av. Vet inte om jag har lust. Å ena sidan är det bra att komma ut, rensa huvudet, lugna ner mig. Å andra sidan är jag så arg och jag vill inte att det ska gå ut över A.

Den här lägenheten som vi har fått låna är helt fantastisk. Jag sover så gott här. Vi är harmoniska, lyckliga. Det här är den bästa, den renaste relation jag någonsin haft med en människa. Vi är totalt ärliga med varandra, och vi älskar. Hon är underbar.

Arg

Har precis kommit hem efter en middag med mitt tyska förlag. Dom gör mig arg. Jag är arg. Kan inte skriva mer om det nu.

Berlin, Kreuzberg

Vi har hängt här i Kreuzberg hela dagen. Promenerat längs kanalen, druckit gott kaffe på underbart mysiga caféer, ätit god glass (sorbet) och nu sitter vi hemma hos A:s före detta och dricker whisky. Han och hans fru bor vid Schlesisches Tor, i en nyrenoverad vindsvåning nära det arabiska bageriet vid U-bahn. De sitter i köket och skrattar och pratar, jag har smitit in i arbetsrummet och lånar datorn. En stationär mac, jag trodde inte någon hade stationär dator längre. A:s före detta var skådespelare, men några år efter separationen med A så mötte han sin nuvarande fru - en tysk koreograf - och nu bor han alltså här i Berlin med henne. Jag har inte riktigt förstått vad han arbetar med, han är inte skådespelare längre, så mycket vet jag. Fast jag måste erkänna att jag inte är särskilt intresserad.

På måndag kväll ska vi till kulturrådet - hon har bjudit in Berlinverksamma konstnärer på salong. Jag hatar mingel. Men jag har lovat A att vi ska gå dit. Undrar om kvällens värdpar också ska dit.

Nu hör jag någon utanför dörren. Hoppas innerligt att det är A.

Berlin, fortfarande

Vi är på en italiensk restaurang. Vi hade knappt fått in förrätten när As mobil ringde. Det var K. Igen. Han låter henne aldrig vara ifred. Inte ens nu, när vi är bortresta tillsammans. Jag ser henne utanför mitt fönster. Hon står på andra sidan gatan och pratar. Hon verkar upprörd. Jag är lite full. Vet inte hur det gick till, men jag tror jag har fått i mig en hel flaska Riesling. Förutom As glas som står här, mittemot mig, nästan orört. Jag har fortfarande inte fått träffa K. Det enda jag vet om As familj är det lilla hon berättar, och jag märker att hon oroar sig för K. Att han inte har ett jobb, ingen inkomst, att han inte vet vad han vill i livet. Fast han är ju bara 19 år. Men å andra sidan, vad vet jag. När jag var 19 så hade jag redan publicerat min första litterära artikel.

Det här vinet är fantastiskt gott. Jag beställer in en flaska till.

Fantastiskt egentligen, att kunna blogga i mobilen. Vad skulle jag göra om jag inte fick skriva?

Hennes förrätt blir kall. Hon skulle inte beställt soppan.

Idag gick vi till Hamburger Bahnhof, A har aldrig varit där och jag längtade efter den svala luft som rummet erbjuder. Men det var stängt för renovering. Typiskt. Istället gick vi ner till Helmut Newton-foundation och tittade på foton. Inte särskilt sublimt. Det stället går inte att jämföra med HB. Men A var väldigt road av paparazzi-utställningen. Själv har jag svårt att se skillnaden på deras foton och de som publiceras av oss i Se & Hör. Fast det gick inte att diskutera det med henne.

Nu häller kyparen upp ett glas till. Det är så skönt med berusningen. Min hjärna arbetar långsammare, den blir nöjd, den blir glad. Nåja, gladare.

Berlin, mit Liebe

Ikväll åt vi på den indiska restaurangen. Det var verkligen gott och när vi bad kyparen komplimentera kocken fick vi veta att han är specialimporterad från Kerala. Det hade jag nästan kunnat gissa. Maten var typisk sydindisk, mycket starkare än den nordindiska och de hade ovanligt många fiskrätter på menyn.

Ingen teater ikväll, men inte för att det är måndag, här i Berlin spelar teatrarna varje dag, även på somrarna. Istället promenerade vi runt i Prenzl Berg, hittade en fin spansk uteservering med en gudomlig chianti. Där blev vi sittande länge, länge och tittade på stjärnorna ovanför oss. Vi är stjärnämnen, jag och A.

Jag är så glad för A. Jag är så glad för vår kärlek. Den är stark, sann och vacker. Hon är en gåva.