Så går ljuset ner

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på bokmässan. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den en vanlig stol. Hans blick är samtidigt en tioårings och en hundraårings. Det slår mig att tre meter ifrån mig sitter TOMAS TRANSTRÖMER. Jag minns att jag undrade om han fortfarande kunde gå själv, och som ett svar på min fråga reser sig Tranströmer upp och går med försiktiga steg in på toaletten. En stund senare, när mina vänner och jag är på väg därifrån, passar jag på att lägga ett ex av min bok på Tranströmers bord men jag vågar inte riktigt se på honom, eller säga någonting till de tre. Jag tänkte att Tomas Tranströmers sjukdom är ett bevis på att världen är djävlig, på samma sätt som när Curtis Mayfield blev rullstolsbunden efter att ha fått ett ton scenbelysning över sig, eller som när jag såg Brian Wilson mima till Beach Boys Sloop John B och låtsades spela keyboard.

Fjärilskyss

I kväll ska jag och A se Butterfly Kiss. Min förläggare har pratat mycket om Phyllis Nagy, så det ska bli intressant att se hennes dramatik. Dessutom känner A några av skådespelarna som är med, så det blir väl ett glas med dem efteråt. Känns lite märkligt att vara i Göteborg utan bokmässa, men jag antar att människor lever sina liv här ändå.

A pratar mycket om att jag ska resa med henne till landet, och jag börjar bli sugen nu. Avkopplingen, lugnet och friheten. Dessutom har jag blivit nyfiken.

Mässan är slut

Sista dagen på bokmässan. Jag har inte skrivit särskilt mycket de här dagarna. Mässan är kravfylld, jag måste vara social och tillgänglig. Hatar det. Förlaget ville att jag skulle ha författarsamtal, boksignering och intervjuer men jag vägrade. Det får räcka med att jag är här. I torsdags var jag och A på filmfestivalens vernissagefest på Stadsteatern och i fredags gick vi på Gläntas fest på Världskulturmuseet. Jag ville egentligen gå på Normal-festen som var på Haket, men A tyckte Glänta-festen verkade mer intressant så vi gick dit. Hon kände nästan alla som var där. Sen hamnade vi på efterfest i Sigge Eklunds svit på Gothia. Jag stannade inte länge.

Olov Svedelid har dött. Jag sörjer. Kände honom inte men hans böcker betydde mycket för mitt tidiga läsande. Innan jag som elvaåring plöjde klassikerna så var det Astrid Lindgren, Tove Jansson, CS Lewis, JRR Rolkien, Tusen och en natt, Bibeln, HC Anderson, Selma Lagerlöf, Strindberg först. Sen en liten kort period med Stephen King och Olovs Svedelids Betongrosorna, och dom historiska ungdomsromanerna som Striden vid ringmuren, Slottet brinner, Mor är ingen häxa och Återtåget. Redan då längtade jag efter det mörka och allvarliga. Dom stora författarna. Men min korta period med King och Svedelid öppnade upp en liten dörr till tillgänglighetens prosa. Det var nyttigt då. Som 9-åring. Som liten gillade jag aldrig historia, men litteraturen har närt mitt historieintresse på sitt alldeles speciella sätt i snart 30 år.

Läser att Frida Röhl är med i Anders Paulins Gösta Berlings saga på Uppsala Stadsteater. Blir glad. Vill se den.

Inte lika sugen på Tribunalens Det kommunistiska manifestet. Men jag sitter nog där inom kort och tittar på Turpins regi. A bestämmer. Hon vet bäst egentligen. Jag är bara en gäst i teaterns värld. Saknar filmen ibland. Det lilla skapandet. Mina år i mitten av 90-talet, resorna och skådespelarna som jag aldrig vågade prata med. Dom pratade med mig, men jag skrev bara. Jag skrev bra. Skitbra. Var jag som bäst då? Nej, så får jag inte tänka. Måste ringa Roy.

Bokmässan har startat

Så var det bokmässa. Jag tänker inte låtsas att jag tycker illa om den. Jag älskar den och hatar den, lika mycket jämnt. Det behöver inte alltid vara bra eller dåligt, ibland kan det vara både och samtidigt.

Men Göteborg är ju en väldigt speciell stad för mig. Efter kravallerna, tiden med E, året i Majorna och allt annat så kommer Göteborg alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Inte nödvändigtvis en vacker plats, men en stor. Ska kanske skriva den där göteborgsromanen snart. Men då måste jag bo här igen. Vill jag verkligen det?

Tänker återkomma med en lista över författare och romaner som jag läst senaste två månaderna och som jag tycker är värd att nämna. Om nu någon bryr sig. Jag vill hylla de talangfulla kollegerna nu så här under bokmässan. Det är ju så konstiga människor som får uppmärksamhet här.

Brunos senaste är otrolig.

Jag unnar honom allt gott.

Tack för allt, Bruno.

Personstöld

A klär sig, hon ska se sina kollegor spela pjäsen Upp i sadeln på Dramaten. Jag har skrivflöde, så jag stannar hemma. Satt upp hela natten och skrev. Jag tror att boken nästan är klar. Den är mörk. Ensam.
Jag vill inte att den ska bli klar.
Jag vet hur det blir.
Jag älskar den när jag skriver, jag älskar mig själv när jag skriver. Men så fort boken gått i tryck så hatar jag den. Känner mig värdelös, tänker att jag aldrig borde ha skrivit den. Så måste jag börja på nästa.

Bokmässan närmar sig. Jag vill inte åka och samtidigt vill jag.
Någon djävel har snott mitt namn och skapat en sida på Facebook. Typiskt. Kan bara hoppas att det är en snäll läsare som vill tillägna mig en sida och inte en galen stalker.