Om författarbråken, ska jag tala ut nu?

Jag fick aldrig vara ung och arg. Jag hade fullt upp med att göra karriär. En ung författare känner sig klumpig, dålig, överflödig som att man inte förtjänar att leva. Man är nervös och överspänd och söker sig hela tiden till konstnärer och författare som har lyckats. Men man vågar inte se dom i ögonen. Man är helt… som att man inte existerar.

Jag ska inte vara sån. Jag ska hjälpa, stötta och försöka leda de unga författarna in på rätt väg. Men samtidigt tror jag kampen för att bli accepterad var nyttig för mitt skrivande. Motståndet och osäkerheten har format mig till den jag blev. Vem är det? En jävla maskin. Jag spottar ur mig texter hela tiden. Hela tiden. Men det blir bra. Novellen till Ordfront skrev jag på två dagar och filmmanuset med arbetsnamnet Sicilien -09 blev färdigt idag. Och så allt annat som bara pulserar fram. Som blod. Från ett sår. I mitt inre.

Nu tänkte jag kommentera den senaste tidens författarbråk. Så här var det: Aftonbladet försökte trigga igång mig att bråka med JHK. Löjligt. Som att försöka få två bomullstussar att slåss. Jag respekterar Jonas för mycket för att gå till attack mot det som är viktigt. Istället blev det NAS. Hans musiksmak. Jag vet att det är fånigt, men jag orkar inte skriva mer om det nu. Återkommer. All lycka till Jonas så länge.

Min fejd med bröderna Birro var ju också nån patetisk tidning som försökte få igång. Och eftersom dom hoppat på Jonas i den där ytliga gratistidningen så försökte jag skriva några taskiga och vassa saker om dom men det var för lätt. I grunden tycker jag om dom också. Tror faktiskt att dom har nån sorts distans till sig själva. Marcus Birro är ju Sveriges absolut bästa fotbollsexpert. När han satt brevid Magnus Hedman i somras så kände man verkligen klass-skillnaden. Jag säger bara: ge Marcus ett eget sportprogram och ta bort TV4-töntarna för alltid. Och Peter Birro har nu senast skrivit ännu en pjäs för Dramaten (hur går det ihop?) där det förekommer en tv-chef utan ryggrad. Genialt! Genialt! Ska försöka se den så snart som möjligt. Tror A har bokat redan.

Ser för mycket teater. Skriver för lite. Det är A:s fel. Men jag har bestämt mig för att inte skriva mer om A nu. Som sagt, att blogga om vårt liv har varit en kärlekshandling från min sida, men det är nog nu. Hon förtjänar inte era elaka kommentarer.

Personstöld

A klär sig, hon ska se sina kollegor spela pjäsen Upp i sadeln på Dramaten. Jag har skrivflöde, så jag stannar hemma. Satt upp hela natten och skrev. Jag tror att boken nästan är klar. Den är mörk. Ensam.
Jag vill inte att den ska bli klar.
Jag vet hur det blir.
Jag älskar den när jag skriver, jag älskar mig själv när jag skriver. Men så fort boken gått i tryck så hatar jag den. Känner mig värdelös, tänker att jag aldrig borde ha skrivit den. Så måste jag börja på nästa.

Bokmässan närmar sig. Jag vill inte åka och samtidigt vill jag.
Någon djävel har snott mitt namn och skapat en sida på Facebook. Typiskt. Kan bara hoppas att det är en snäll läsare som vill tillägna mig en sida och inte en galen stalker.

Slottet

Träffade förläggaren idag. Arbetsuppgifter. Sedan gick vi på posten och sedan tog jag en latte med A. Eftersom vi ställde in kryssningen i söndags så reste hon till landet och hälsade på sin bror och sin son, K. Han hade ifrågasatt en pjäs hon var med i och hon hade inte reagerat. Det gjorde honom lite arg och han hade kallat henne fördomsfull. Sen hade han frågat om hon inte ville ha barn som gjorde karriär.

Vi åt en tidig middag ikväll. Pilgrimsmusslor, hälleflundra, sedan glass och capuccino. Några kollegor eller vänner till A - ibland har jag svårt att veta vad de är - satt på samma restaurang och de kom fram flera gånger under kvällen, slog sig ner och pratade. Jag mår så illa av dessa bortskämda skådespelare som inte vill något annat än att vara på Dramaten, samtidigt som de skryter om hur de vantrivs där och vilka meningslösa sammanhang de ingår i. Hur de längtar bort, efter något meningsfullt. Ingen vill vara där, men de är där ändå. Ingen vill vara där, men det är väldigt fint att vara där. Jag satt mest tyst och drack vin. Jag lade min hand på A:s lår under bordet, och jag smekte henne. Hon höll masken, hon är en mycket duktig skådespelerska. Vi kastade oss över varandra i taxin och när vi kom hem så älskade vi intensivt. Det var så starkt. Efteråt somnade hon i mina armar.

Jag kommer ihåg hur jag som åttaåring oerhört långsamt och mödosamt stavade mig igenom Kafkas Slottet, och vissa rader sitter som inbrända i mig. Det är den mest erotiska bok jag har läst. Varför tänker jag på det nu?