En helt ny karriär

I morse hände något helt sjukt.
Den konstnärliga ledaren på Backa Teater ringde upp mig och frågade om jag kunde vara med i en av deras föreställningar. Jag var skeptisk, men han envisades. Så jag bad att få tänka på saken. Och nu, efter att ha samrått med A, så ringde jag och tackade ja. Om en timme går tåget mot Göteborg, där jag - en författare - ska stå på en teaterscen och spela med riktiga skådespelare. Om det är någon som är sugen på att se spektaklet så kan man boka biljetter här.


jag har en spricka i läppen
det är små hål i kläderna
gatstenarna flyger genom luften

Ingens jag

Det här är inte en blogg.
Det här är inte en dikt.
Det här är en liten ask där jag lägger ner allt som ömmar och skaver.
Detta är dom vita stenarna på vägen.
Jag är pojken med stenbyxorna.

Du fick aldrig veta.
Att när du rest satt jag kvar vid avtrycket där du legat.
Det var som jag saknade och vårdade din frånvaro mer än jag saknade och vårdade dig.

Och stjäla salighet från hennes läppar som rodnar, vet du det? De rodnar blygt så fort de rör varandra i en kyss.

Vem är jag om jag inte skriver? Jag vågar inte ens tänka tanken. Tänk om jag skulle få skrivkramp? Skulle jag dö då? Eller skulle jag få ett riktigt liv då?

För övrigt anser jag att Fredrik Virtanen är en tönt. Och Johan Stakka Boo med.

Dom älskar mig, dom älskar mig!

Obildade idioter som hoppar på "min" poesi när jag citerar några av våra största poeter. Prata gärna skit om mig och min konst men rör inte mina idoler. Mina förebilder.

Jag har inte glömt den där idiotjournalisten som skrev ner min systers debutbok bara för att hans fru hade stött på mig i tre år. Men så ser det ju ut. Det vet alla, fast ingen vågar prata om det. Det är inte värt det. Om de som är satta för att granska makten inte tål att bli granskade, var har vi då hamnat?

För övrigt så nobbade jag den där hemska kvinnan i tre års tid. Skulle inte ha tittat på henne om hon så var den sista människan på jorden. Det var nog det hon tände på.

Om författarbråken, ska jag tala ut nu?

Jag fick aldrig vara ung och arg. Jag hade fullt upp med att göra karriär. En ung författare känner sig klumpig, dålig, överflödig som att man inte förtjänar att leva. Man är nervös och överspänd och söker sig hela tiden till konstnärer och författare som har lyckats. Men man vågar inte se dom i ögonen. Man är helt… som att man inte existerar.

Jag ska inte vara sån. Jag ska hjälpa, stötta och försöka leda de unga författarna in på rätt väg. Men samtidigt tror jag kampen för att bli accepterad var nyttig för mitt skrivande. Motståndet och osäkerheten har format mig till den jag blev. Vem är det? En jävla maskin. Jag spottar ur mig texter hela tiden. Hela tiden. Men det blir bra. Novellen till Ordfront skrev jag på två dagar och filmmanuset med arbetsnamnet Sicilien -09 blev färdigt idag. Och så allt annat som bara pulserar fram. Som blod. Från ett sår. I mitt inre.

Nu tänkte jag kommentera den senaste tidens författarbråk. Så här var det: Aftonbladet försökte trigga igång mig att bråka med JHK. Löjligt. Som att försöka få två bomullstussar att slåss. Jag respekterar Jonas för mycket för att gå till attack mot det som är viktigt. Istället blev det NAS. Hans musiksmak. Jag vet att det är fånigt, men jag orkar inte skriva mer om det nu. Återkommer. All lycka till Jonas så länge.

Min fejd med bröderna Birro var ju också nån patetisk tidning som försökte få igång. Och eftersom dom hoppat på Jonas i den där ytliga gratistidningen så försökte jag skriva några taskiga och vassa saker om dom men det var för lätt. I grunden tycker jag om dom också. Tror faktiskt att dom har nån sorts distans till sig själva. Marcus Birro är ju Sveriges absolut bästa fotbollsexpert. När han satt brevid Magnus Hedman i somras så kände man verkligen klass-skillnaden. Jag säger bara: ge Marcus ett eget sportprogram och ta bort TV4-töntarna för alltid. Och Peter Birro har nu senast skrivit ännu en pjäs för Dramaten (hur går det ihop?) där det förekommer en tv-chef utan ryggrad. Genialt! Genialt! Ska försöka se den så snart som möjligt. Tror A har bokat redan.

Ser för mycket teater. Skriver för lite. Det är A:s fel. Men jag har bestämt mig för att inte skriva mer om A nu. Som sagt, att blogga om vårt liv har varit en kärlekshandling från min sida, men det är nog nu. Hon förtjänar inte era elaka kommentarer.

De tankar som drömmer på era hjärnors madrasser

Min nyfikenhet och mitt förakt kan inte samsas. Jag undviker att vara en del av allt, men det går inte. Jag fnyser åt löpsedlarna, dagspressen och de tunga tidsskrifterna, sen går jag in på Press Stop och köper tidningar för tvåtusen kronor. De ger mig kraft och suger ut den på samma gång.

Det finns en tidning som heter Earthmover. Där får man veta allt om begagnade grävskopor. Allt! Och så Garden Railways - man kan alltså ha trädgårdstomtar på räls i trädgården. Men egentligen är det absurdare med alla miljoner livsstilstidningar där halvnakna människor tittar med tom blick in i kameran. Och vi betalar snabbt 80 kronor för att få må ännu sämre över vilka vi är. Jag ångrar all press jag gjort. Omslaget på Tidningen VI, Plaza-bajset, Café-grejen. Allt. Nja, kanske inte Kamratposten och rugbyvinklingen i Offside. Och Vecko-Revyn var faktiskt roligt att göra.

En tidning heter Fly Tyer och den handlar mycket riktigt om hur man knyter flugor till flugfiske. Bara det. Låter underbart! Det vill jag ta upp snart igen. Undrar om jag kommer ihåg nåt? Igår på premiärfesten så presenterade A mig för en skådespelare som hette Jesper Å-nånting. Han berättade att gillar att knyta flugor. Jag tyckte om honom på en gång.

Jag måste erkänna att jag tyckte om att se A stå och prata med teaterchefen på festen igår. Att bara stå på avstånd och iaktta henne. Se hur hon fingrar på halsbandet, lägger handen på hans arm, charmerar, flirtar, ler. Det är sexigt. Hon är sexig.

Precis innan jag skulle somna i natt så kom en titel till mig. Jag vet inte om det är en bok, en film, en novell eller en pjäs. Kanske en pjäs. Jag vill inte avslöja den, men den är så fin, så fin. Den är lång, poetisk, konkret och samtidigt skör som ett rosenblad. Den innehåller bland annat orden "den offentliga sektorn". Smått genialt.

Nu är det fotboll!

Efter föreställningen

Andreas Nilsson är ett geni! Nu har han gjort video och scenografi till Butterfly Kiss på Göteborgs stadsteater. Det var helt fantastiskt! Jag skulle så gärna vilja jobba med honom, men jag är rädd att hans konstnärskap skulle vara i vägen för min text. Jag vet att det är fegt. Min text borde inte vara något självändamål. Men någon filmgrej med honom kan jag hoppas på i framtiden. Om han fortfarande vill.

Det var fest på Stadsteatern i kväll, de hade haft premiär på Park Aveny. Borde egentligen ha sett den, hade varit intressant att se hur författare porträtteras på scenen. A var glad ikväll, hon och en av de konstnärliga ledarna var inbegripna i en lång diskussion mest hela kvällen. Han tittade mycket intresserat på henne. Jag hängde i baren. Pratade en del med en tjej som gick på teaterhögskolan, de var i stan för något genus-seminarium, hon var väldigt intressant.

Alfred, Alfred

Om jag någonsin ska bry mig det minsta om krutgubbspriset så måste världens största poet vinna det. Samtidigt så vill nog varken han eller jag det. Men det skulle bli en del underhållande intervjuer och kanske några legendariska live-framträdande om Dylan skulle vinna innan han blir gammal och dement. Jaja. Annars så hoppas jag på Oates eller Tranströmer. Om jag nu ska välja bland förhandsfavoriterna. Men egentligen har ju det där priset ingenting med litteratur eller konst att göra. Så jag släpper det. Har svårt att inte hålla mina glupska fingrar borta från de där ytligheterna. Snart ringer jag väl in och röstar på Melodifestivalen. Har jag tappat det?
Mästaren Dylan har INTE gjort det! Hans senaste är fantastisk.

Bloggångest 3

Uppdateringssamhället äter upp allt.

Jag vet att jag inte skiljer mig på nåt vis från alla ytliga bloggare. Läste lite i tönten Fredrik Virtanens samlade bloggbok och det är ju bara att byta ut en del artister och platser så är vi alla likadana. Jag vet det. Men det är ju det jag vill. Att spränga den där gränsen mellan folkligt och elitistiskt. Mellan yta och djup. Att vi som vet vad vi talar om – i mitt fall skriver om – ska vinna över Paris Hilton och Runar. Det kanske är lönlöst. Men det här försöket kommer åtminstone att utveckla mitt skrivande.

Text?

En del har frågat mig om jag inte ska publicera ett utdrag ur min nya roman här på bloggen. Romanen är inte färdig än och jag vet inte om jag är redo att låta texten få möta läsare. Men samtidigt är bloggen ett bra sätt för mig att testa texten och se om den funkar. Jag vet inte. Vad tycker ni?

Personstöld

A klär sig, hon ska se sina kollegor spela pjäsen Upp i sadeln på Dramaten. Jag har skrivflöde, så jag stannar hemma. Satt upp hela natten och skrev. Jag tror att boken nästan är klar. Den är mörk. Ensam.
Jag vill inte att den ska bli klar.
Jag vet hur det blir.
Jag älskar den när jag skriver, jag älskar mig själv när jag skriver. Men så fort boken gått i tryck så hatar jag den. Känner mig värdelös, tänker att jag aldrig borde ha skrivit den. Så måste jag börja på nästa.

Bokmässan närmar sig. Jag vill inte åka och samtidigt vill jag.
Någon djävel har snott mitt namn och skapat en sida på Facebook. Typiskt. Kan bara hoppas att det är en snäll läsare som vill tillägna mig en sida och inte en galen stalker.

Musik, skönhet

Jag sitter i vår lägenhet och lyssnar på Bach. Johannespassionen. Den är så verklig. Bach skrev fyra olika versioner av den, men den första och tredje framförs sällan. Jag sitter här med Berlin-väskan ouppackad. A är på inspelning, hon kommer hem sent. Ny svensk långfilm.

Jag har skrivit, men jag vet inte om det går att använda till nåt. Orden som kom ur mig kändes inte som mina, jag vet inte vems de är. Kanske är det mina. Kanske är det jag. Ett annat jag. När jag tänker på hur det var i början, när jag var ung och skrev så vill jag kräkas. Jag var så osäker och ängslig. Jag är bättre nu, jag vet det. Men de senaste åren har jag trott att jag hittat min stil. Men idag överraskade jag mig själv. Jag är förundrad över att det kunde ske.

Vi låg kvar en stund i sängen imorse, hennes kropp bredvid min, och jag kunde inte låta bli att ta på henne. Hon är så vacker. Jag gled ner under täcket, mellan hennes sköna ben och jag tillfredsställde henne. Jag älskar att se henne så. Efteråt låg jag i hennes armar, jag var så lycklig att jag grät.

Bråket med förläggaren

Mina böcker är alla utgivna på tyska. Och alla utom en är utgivna på franska. Skälet till att Den osynlige mannens återkomst inte är översatt till franska är att min förläggare tyckte en av sexscenerna var för magstark och ville stryka den. Det gick jag inte med på och då blev det ingen fransk upplaga. Under middagen med min tyska förläggare kom hela den här historien upp igen. Tydligen hade fransmännen ringt honom och undrat hur han hade gjort angående den här sexscenen, och nu erkände han att den tyska versionen är censurerad. Det är två meningar som de inte tagit med. Hur kan de göra en sån sak utan att fråga mig? Jag har suttit i telefon med min svenska förläggare hela morgonen, trots att det är lördag. De ska dra tillbaka alla tyska upplagor av Den osynlige mannens återkomst och jag ska få en ny förläggare. Det är inte okej att bete sig så. Jag visste att den här Berlin-resan inte skulle vara helt igenom god.

A vill få med mig på ett seminarium på Deutsche Oper idag, om skönhet. Castorff skulle ha varit med, men det verkar som att han hoppat av. Vet inte om jag har lust. Å ena sidan är det bra att komma ut, rensa huvudet, lugna ner mig. Å andra sidan är jag så arg och jag vill inte att det ska gå ut över A.

Den här lägenheten som vi har fått låna är helt fantastisk. Jag sover så gott här. Vi är harmoniska, lyckliga. Det här är den bästa, den renaste relation jag någonsin haft med en människa. Vi är totalt ärliga med varandra, och vi älskar. Hon är underbar.