Musik, skönhet

Jag sitter i vår lägenhet och lyssnar på Bach. Johannespassionen. Den är så verklig. Bach skrev fyra olika versioner av den, men den första och tredje framförs sällan. Jag sitter här med Berlin-väskan ouppackad. A är på inspelning, hon kommer hem sent. Ny svensk långfilm.

Jag har skrivit, men jag vet inte om det går att använda till nåt. Orden som kom ur mig kändes inte som mina, jag vet inte vems de är. Kanske är det mina. Kanske är det jag. Ett annat jag. När jag tänker på hur det var i början, när jag var ung och skrev så vill jag kräkas. Jag var så osäker och ängslig. Jag är bättre nu, jag vet det. Men de senaste åren har jag trott att jag hittat min stil. Men idag överraskade jag mig själv. Jag är förundrad över att det kunde ske.

Vi låg kvar en stund i sängen imorse, hennes kropp bredvid min, och jag kunde inte låta bli att ta på henne. Hon är så vacker. Jag gled ner under täcket, mellan hennes sköna ben och jag tillfredsställde henne. Jag älskar att se henne så. Efteråt låg jag i hennes armar, jag var så lycklig att jag grät.