Hotell, igen

Kom precis hem till hotellet efter en lång dags repetitioner. Det är mycket man ska ha koll på som skådespelare. Men A är en stor hjälp. Det ska bli intressant att utmana sig själv på det här sättet, att stå på en scen och spela. Fast jag ska bara vara mig själv. Det står inte heller i något material att jag är med, det är tydligen tänkt som en överraskning för publiken. Nåväl, vi får väl se om det kommer någon publik överhuvudtaget.

En helt ny karriär

I morse hände något helt sjukt.
Den konstnärliga ledaren på Backa Teater ringde upp mig och frågade om jag kunde vara med i en av deras föreställningar. Jag var skeptisk, men han envisades. Så jag bad att få tänka på saken. Och nu, efter att ha samrått med A, så ringde jag och tackade ja. Om en timme går tåget mot Göteborg, där jag - en författare - ska stå på en teaterscen och spela med riktiga skådespelare. Om det är någon som är sugen på att se spektaklet så kan man boka biljetter här.


jag har en spricka i läppen
det är små hål i kläderna
gatstenarna flyger genom luften

Jag är lika gammal som Jesus var när han dog

Nu är det bestämt. Vi åker till huset på lördag och hälsar på A:s familj. Hon har redan köpt tågbiljetter. Jag tänker lämna dator och mobiltelefon hemma, tar bara med anteckningsbok för att skriva. Inget mer bloggande på ett tag. Ska bara vila, ta det lugnt, dricka gott vin och känna lugnet på landet.

Som avslutning, lite Majakovskij:
jag säger inte att jag har hittat på det här kamrater
och det är inget utslag av diktarhysteri
men som jag ser det ska samhället vara ett ställe där det inte finns några byråkrater
men massor av plats för sång och poesi

Ingens jag

Det här är inte en blogg.
Det här är inte en dikt.
Det här är en liten ask där jag lägger ner allt som ömmar och skaver.
Detta är dom vita stenarna på vägen.
Jag är pojken med stenbyxorna.

Du fick aldrig veta.
Att när du rest satt jag kvar vid avtrycket där du legat.
Det var som jag saknade och vårdade din frånvaro mer än jag saknade och vårdade dig.

Och stjäla salighet från hennes läppar som rodnar, vet du det? De rodnar blygt så fort de rör varandra i en kyss.

Vem är jag om jag inte skriver? Jag vågar inte ens tänka tanken. Tänk om jag skulle få skrivkramp? Skulle jag dö då? Eller skulle jag få ett riktigt liv då?

För övrigt anser jag att Fredrik Virtanen är en tönt. Och Johan Stakka Boo med.

Dom älskar mig, dom älskar mig!

Obildade idioter som hoppar på "min" poesi när jag citerar några av våra största poeter. Prata gärna skit om mig och min konst men rör inte mina idoler. Mina förebilder.

Jag har inte glömt den där idiotjournalisten som skrev ner min systers debutbok bara för att hans fru hade stött på mig i tre år. Men så ser det ju ut. Det vet alla, fast ingen vågar prata om det. Det är inte värt det. Om de som är satta för att granska makten inte tål att bli granskade, var har vi då hamnat?

För övrigt så nobbade jag den där hemska kvinnan i tre års tid. Skulle inte ha tittat på henne om hon så var den sista människan på jorden. Det var nog det hon tände på.

Om författarbråken, ska jag tala ut nu?

Jag fick aldrig vara ung och arg. Jag hade fullt upp med att göra karriär. En ung författare känner sig klumpig, dålig, överflödig som att man inte förtjänar att leva. Man är nervös och överspänd och söker sig hela tiden till konstnärer och författare som har lyckats. Men man vågar inte se dom i ögonen. Man är helt… som att man inte existerar.

Jag ska inte vara sån. Jag ska hjälpa, stötta och försöka leda de unga författarna in på rätt väg. Men samtidigt tror jag kampen för att bli accepterad var nyttig för mitt skrivande. Motståndet och osäkerheten har format mig till den jag blev. Vem är det? En jävla maskin. Jag spottar ur mig texter hela tiden. Hela tiden. Men det blir bra. Novellen till Ordfront skrev jag på två dagar och filmmanuset med arbetsnamnet Sicilien -09 blev färdigt idag. Och så allt annat som bara pulserar fram. Som blod. Från ett sår. I mitt inre.

Nu tänkte jag kommentera den senaste tidens författarbråk. Så här var det: Aftonbladet försökte trigga igång mig att bråka med JHK. Löjligt. Som att försöka få två bomullstussar att slåss. Jag respekterar Jonas för mycket för att gå till attack mot det som är viktigt. Istället blev det NAS. Hans musiksmak. Jag vet att det är fånigt, men jag orkar inte skriva mer om det nu. Återkommer. All lycka till Jonas så länge.

Min fejd med bröderna Birro var ju också nån patetisk tidning som försökte få igång. Och eftersom dom hoppat på Jonas i den där ytliga gratistidningen så försökte jag skriva några taskiga och vassa saker om dom men det var för lätt. I grunden tycker jag om dom också. Tror faktiskt att dom har nån sorts distans till sig själva. Marcus Birro är ju Sveriges absolut bästa fotbollsexpert. När han satt brevid Magnus Hedman i somras så kände man verkligen klass-skillnaden. Jag säger bara: ge Marcus ett eget sportprogram och ta bort TV4-töntarna för alltid. Och Peter Birro har nu senast skrivit ännu en pjäs för Dramaten (hur går det ihop?) där det förekommer en tv-chef utan ryggrad. Genialt! Genialt! Ska försöka se den så snart som möjligt. Tror A har bokat redan.

Ser för mycket teater. Skriver för lite. Det är A:s fel. Men jag har bestämt mig för att inte skriva mer om A nu. Som sagt, att blogga om vårt liv har varit en kärlekshandling från min sida, men det är nog nu. Hon förtjänar inte era elaka kommentarer.

Rundgång

Still feels like our first night together
Feels like the first kiss, and it's getting better baby
No one can better this
I'm still holding on and you're still the one
So if you're feeling lonely, don't
You're the only one I'd ever want

Det snurrar runt, runt, runt i mitt huvud. Alkoholen blandar sig med lyckan och ruset med ångesten och jag bara är. Stilla. Här. Nu.
Jag är.

Så går ljuset ner

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på bokmässan. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den en vanlig stol. Hans blick är samtidigt en tioårings och en hundraårings. Det slår mig att tre meter ifrån mig sitter TOMAS TRANSTRÖMER. Jag minns att jag undrade om han fortfarande kunde gå själv, och som ett svar på min fråga reser sig Tranströmer upp och går med försiktiga steg in på toaletten. En stund senare, när mina vänner och jag är på väg därifrån, passar jag på att lägga ett ex av min bok på Tranströmers bord men jag vågar inte riktigt se på honom, eller säga någonting till de tre. Jag tänkte att Tomas Tranströmers sjukdom är ett bevis på att världen är djävlig, på samma sätt som när Curtis Mayfield blev rullstolsbunden efter att ha fått ett ton scenbelysning över sig, eller som när jag såg Brian Wilson mima till Beach Boys Sloop John B och låtsades spela keyboard.

Dis

Idag är allt overkligt.

Ge mig gift att dö eller drömmar att leva

Känner på mig att det blir ännu en sömnlös natt. Fullmånen lyser och jag sitter uppe, pigg som en mört. Jag hatar ångest.

Landet, landet

Jaha. Så har kulturchefen i Göteborg bestämt sig för att låta graffiti-konstnärerna åka till Stockholm. "...om myndigheterna där inte har något emot att evenemanget genomförs." Nej, Björn Sandmark, myndigheterna i Stockholm har inget emot att fria konstnärer får utöva sin konst under institutionellt skydd. Det är inte många städer i världen som har det. Stackars Göteborg.

I natt kom ångesten över mig igen. Jag förstår inte varför. Jag har allt man kan önska sig. Men det är som en röst inom mig säger att jag inte får vara lycklig. Något gnager, jag vet inte vad.

A har köpt tågbiljetter till oss, vi ska åka till landet snart och hälsa på hennes familj. Hon har berättat så mycket om dom. Hennes son K vill bli författare och hon tror att jag kan vara en inspiration för honom. Jag vet inte. Kan jag inspirera någon överhuvudtaget?

Jag har bestämt mig för att inte packa ner datorn. Ska ha metspö, anteckningsblock och lite kläder med mig. That's it. En enkel weekendbag att packa ner allt i. Sen får det räcka. A lär ju ha med sig massa kläder. Och champagne.

Kvinnor, banker och biohångel

Tjejen på Nordea tittar på mig på det där sättet. Det stör mig. Vet inte alla om att jag lever med A? Jag borde väl bli smickrad, men det blir jag inte. Vad vill dom ha? Hon på banken hade ju kunnat skriva av mina lån istället.
Och snart har vi inga banker kvar för vanligt folk. Och våra pengar har hamnat i Djursholm.
Jag vet att det är jävligt mossigt att skriva så, men vad ska den vanliga lilla människan göra? Titta på teve tills man dör och vara glad att man fick vara med.
Det finns andra människor som är så mycket bättre på att vara arga. Jag har aldrig klarat det. Aldrig kunnat använda den där omedelbara ilskan till nåt kreativt. När jag var liten brukade jag svimma istället för att bli arg. Min mor och syster kan fortfarande skratta åt det. Hur jag inhiberade ilskan, riktade den inåt mot mig själv, blev helt röd i ansiktet och svimmade på farstugolvet. Ska sluta bli arg, jag har aldrig behärskat det. Men jag har andra styrkor. Undrar var dom är?

Var på bio med A ikväll, vi såg Den andra systern Boleyn. Satt längst bak och hånglade mest hela filmen. Det var skönt, kändes som att jag var tonåring igen. När vi kom hem klädde jag av henne och vi älskade. Jag kunde inte låta bli att tänka på festen i fredags och hur teaterchefen tittade på henne. Det hetsade upp mig ännu mer och jag blundade och tänkte att jag var han. Nu ligger hon och sover i rummet bredvid, jag röker en cigg och funderar över hur jävla sjuk i huvudet jag är som tänder på att andra män tänder på min kvinna.

Nästa vecka åker vi till landet och hälsar på hennes familj. Jag gick med på det, trots att jag egentligen inte har nån lust. Jag har ingen egen vilja, inte när jag är med henne.

Snobbens blus

ni kvinnor som älskar mitt kött
men även du flicka som ser på mig som broder
ös era leenden över mig poeten
på min snobbiga blus ska sy fast dom som blommor

De tankar som drömmer på era hjärnors madrasser

Min nyfikenhet och mitt förakt kan inte samsas. Jag undviker att vara en del av allt, men det går inte. Jag fnyser åt löpsedlarna, dagspressen och de tunga tidsskrifterna, sen går jag in på Press Stop och köper tidningar för tvåtusen kronor. De ger mig kraft och suger ut den på samma gång.

Det finns en tidning som heter Earthmover. Där får man veta allt om begagnade grävskopor. Allt! Och så Garden Railways - man kan alltså ha trädgårdstomtar på räls i trädgården. Men egentligen är det absurdare med alla miljoner livsstilstidningar där halvnakna människor tittar med tom blick in i kameran. Och vi betalar snabbt 80 kronor för att få må ännu sämre över vilka vi är. Jag ångrar all press jag gjort. Omslaget på Tidningen VI, Plaza-bajset, Café-grejen. Allt. Nja, kanske inte Kamratposten och rugbyvinklingen i Offside. Och Vecko-Revyn var faktiskt roligt att göra.

En tidning heter Fly Tyer och den handlar mycket riktigt om hur man knyter flugor till flugfiske. Bara det. Låter underbart! Det vill jag ta upp snart igen. Undrar om jag kommer ihåg nåt? Igår på premiärfesten så presenterade A mig för en skådespelare som hette Jesper Å-nånting. Han berättade att gillar att knyta flugor. Jag tyckte om honom på en gång.

Jag måste erkänna att jag tyckte om att se A stå och prata med teaterchefen på festen igår. Att bara stå på avstånd och iaktta henne. Se hur hon fingrar på halsbandet, lägger handen på hans arm, charmerar, flirtar, ler. Det är sexigt. Hon är sexig.

Precis innan jag skulle somna i natt så kom en titel till mig. Jag vet inte om det är en bok, en film, en novell eller en pjäs. Kanske en pjäs. Jag vill inte avslöja den, men den är så fin, så fin. Den är lång, poetisk, konkret och samtidigt skör som ett rosenblad. Den innehåller bland annat orden "den offentliga sektorn". Smått genialt.

Nu är det fotboll!

Efter föreställningen

Andreas Nilsson är ett geni! Nu har han gjort video och scenografi till Butterfly Kiss på Göteborgs stadsteater. Det var helt fantastiskt! Jag skulle så gärna vilja jobba med honom, men jag är rädd att hans konstnärskap skulle vara i vägen för min text. Jag vet att det är fegt. Min text borde inte vara något självändamål. Men någon filmgrej med honom kan jag hoppas på i framtiden. Om han fortfarande vill.

Det var fest på Stadsteatern i kväll, de hade haft premiär på Park Aveny. Borde egentligen ha sett den, hade varit intressant att se hur författare porträtteras på scenen. A var glad ikväll, hon och en av de konstnärliga ledarna var inbegripna i en lång diskussion mest hela kvällen. Han tittade mycket intresserat på henne. Jag hängde i baren. Pratade en del med en tjej som gick på teaterhögskolan, de var i stan för något genus-seminarium, hon var väldigt intressant.

Fjärilskyss

I kväll ska jag och A se Butterfly Kiss. Min förläggare har pratat mycket om Phyllis Nagy, så det ska bli intressant att se hennes dramatik. Dessutom känner A några av skådespelarna som är med, så det blir väl ett glas med dem efteråt. Känns lite märkligt att vara i Göteborg utan bokmässa, men jag antar att människor lever sina liv här ändå.

A pratar mycket om att jag ska resa med henne till landet, och jag börjar bli sugen nu. Avkopplingen, lugnet och friheten. Dessutom har jag blivit nyfiken.

Jean-Marie Gustave Le Clézio

Jag hade fel om krutgubben. Det blev Le Clézio. Jag är inte förvånad, men lite besviken. Jag läste hans Rapport om Adam och Öken när jag var yngre, men jag tycker han är onödigt elitistisk och medvetet svår. Hans böcker är inte skriva för att läsas.

Någon skrev till mig att man inte ska skämmas för att vara folklig. Att kärlek är kärlek oavsett den kommer från DN eller Säffle. Den personen har uppenbarligen inte varit i Säffle eller på DN:s kulturredaktion. Säffle kan faktiskt vara vackert några dagar om året, vid en viss tid, nära tågstationen. Och jag tror att det tänks väldigt djupa tankar där som kanske, kanske kan leda till något bra för någon människa någon gång.

DN:s kulturredaktion däremot. Där är det endast tomt, som i graven.

Grattis, Jean-Marie!

Alfred, Alfred

Om jag någonsin ska bry mig det minsta om krutgubbspriset så måste världens största poet vinna det. Samtidigt så vill nog varken han eller jag det. Men det skulle bli en del underhållande intervjuer och kanske några legendariska live-framträdande om Dylan skulle vinna innan han blir gammal och dement. Jaja. Annars så hoppas jag på Oates eller Tranströmer. Om jag nu ska välja bland förhandsfavoriterna. Men egentligen har ju det där priset ingenting med litteratur eller konst att göra. Så jag släpper det. Har svårt att inte hålla mina glupska fingrar borta från de där ytligheterna. Snart ringer jag väl in och röstar på Melodifestivalen. Har jag tappat det?
Mästaren Dylan har INTE gjort det! Hans senaste är fantastisk.

Natt med A

A sover.
Hon ligger i sängen, i rummet bredvid och är vacker.
Jag sitter i fönstret med en cigarett och tänker.
Svag musik från stereon, den säger:

Well, I return to the Queen of Spades
And talk with my chambermaid.
She knows that I'm not afraid
To look at her.
She is good to me
And there's nothing she doesn't see.
She knows where I'd like to be
But it doesn't matter.
I want you, I want you,
I want you so bad,
Honey, I want you.

Besvikelse

Läser senaste Bang. Tema: de intellektuella. Jag har alltid varit ett stort fan av Bang och de senaste årens bråk och pajkastning gjorde mig oerhört beklämd. Hade höga förväntningar på den nya redaktionen, men tyvärr är de flesta texter är allt för ytliga och saknar all tendens till fördjupning. Enkäten är rent av löjlig. Och Maria Svelands text gör mig så oerhört besviken. Jag som älskade Bitterfittan försöker desperat leta efter en mening med hennes formspråk, varför är artikeln torftig och ytlig? Vad symboliserar det? En välvillig tolkning är att hon försöker visa sin egen otillräcklighet även i sättet att skriva, men det stämmer inte i hur hon citerar sina intervjuoffer vars klassbakgrund ska skilja sig från hennes. Systrarna Ambjörnssons citat är lika torftigt återgivna som berättarjagets språk. Att Bang dessutom valt att iscensätta henne som översminkad omslagsflicka i glittrig paljettklänning och fjunig armhåla gör mig också konfunderad. Ska hon föreställa intellektuell eller är hon arbetarklassflickan som försöker spela? En sak den nya redaktionen lyckats med är i varje fall att göra tidskriften mer lättläst. Hoppas på ett djupare nästa nummer.

Bloggångest 4

Jag älskar A. Och det har varit en kärlekshandling att skriva om henne här i bloggen, men jag vill inte tjata ut det.

Den här bloggen är till för min egen skull, inte mina läsare eller förläggares. Läsarna vill ha mina böcker, inte mina privata grubblerier. Förläggarna vill tjäna pengar, inte höra min existensiella ångest –jo, möjligen om dom tjänar pengar på den. Ångesten alltså.

Det var en grå dag idag. Känner mig tom, meningslös. A har pratat om att åka hem till huset på landet och hälsa på S och K. Hon vill att jag ska följa med. Jag måste erkänna att tanken på att träffa hennes familj inte ter sig särskilt lockande. Men samtidigt tänker jag: varför inte? Det kanske kan bli en liten semester. Jag kanske kan koppla av där. Hon säger att det ligger en sjö precis utanför huset. Att jag kanske kan meta där. Det längtar jag efter. Det bästa som finns är att sitta i solnedgången och titta på ett flöte.

Bloggångest 3

Uppdateringssamhället äter upp allt.

Jag vet att jag inte skiljer mig på nåt vis från alla ytliga bloggare. Läste lite i tönten Fredrik Virtanens samlade bloggbok och det är ju bara att byta ut en del artister och platser så är vi alla likadana. Jag vet det. Men det är ju det jag vill. Att spränga den där gränsen mellan folkligt och elitistiskt. Mellan yta och djup. Att vi som vet vad vi talar om – i mitt fall skriver om – ska vinna över Paris Hilton och Runar. Det kanske är lönlöst. Men det här försöket kommer åtminstone att utveckla mitt skrivande.