Så går ljuset ner

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på bokmässan. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den en vanlig stol. Hans blick är samtidigt en tioårings och en hundraårings. Det slår mig att tre meter ifrån mig sitter TOMAS TRANSTRÖMER. Jag minns att jag undrade om han fortfarande kunde gå själv, och som ett svar på min fråga reser sig Tranströmer upp och går med försiktiga steg in på toaletten. En stund senare, när mina vänner och jag är på väg därifrån, passar jag på att lägga ett ex av min bok på Tranströmers bord men jag vågar inte riktigt se på honom, eller säga någonting till de tre. Jag tänkte att Tomas Tranströmers sjukdom är ett bevis på att världen är djävlig, på samma sätt som när Curtis Mayfield blev rullstolsbunden efter att ha fått ett ton scenbelysning över sig, eller som när jag såg Brian Wilson mima till Beach Boys Sloop John B och låtsades spela keyboard.