En helt ny karriär

I morse hände något helt sjukt.
Den konstnärliga ledaren på Backa Teater ringde upp mig och frågade om jag kunde vara med i en av deras föreställningar. Jag var skeptisk, men han envisades. Så jag bad att få tänka på saken. Och nu, efter att ha samrått med A, så ringde jag och tackade ja. Om en timme går tåget mot Göteborg, där jag - en författare - ska stå på en teaterscen och spela med riktiga skådespelare. Om det är någon som är sugen på att se spektaklet så kan man boka biljetter här.


jag har en spricka i läppen
det är små hål i kläderna
gatstenarna flyger genom luften

Så går ljuset ner

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på bokmässan. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den en vanlig stol. Hans blick är samtidigt en tioårings och en hundraårings. Det slår mig att tre meter ifrån mig sitter TOMAS TRANSTRÖMER. Jag minns att jag undrade om han fortfarande kunde gå själv, och som ett svar på min fråga reser sig Tranströmer upp och går med försiktiga steg in på toaletten. En stund senare, när mina vänner och jag är på väg därifrån, passar jag på att lägga ett ex av min bok på Tranströmers bord men jag vågar inte riktigt se på honom, eller säga någonting till de tre. Jag tänkte att Tomas Tranströmers sjukdom är ett bevis på att världen är djävlig, på samma sätt som när Curtis Mayfield blev rullstolsbunden efter att ha fått ett ton scenbelysning över sig, eller som när jag såg Brian Wilson mima till Beach Boys Sloop John B och låtsades spela keyboard.

Landet, landet

Jaha. Så har kulturchefen i Göteborg bestämt sig för att låta graffiti-konstnärerna åka till Stockholm. "...om myndigheterna där inte har något emot att evenemanget genomförs." Nej, Björn Sandmark, myndigheterna i Stockholm har inget emot att fria konstnärer får utöva sin konst under institutionellt skydd. Det är inte många städer i världen som har det. Stackars Göteborg.

I natt kom ångesten över mig igen. Jag förstår inte varför. Jag har allt man kan önska sig. Men det är som en röst inom mig säger att jag inte får vara lycklig. Något gnager, jag vet inte vad.

A har köpt tågbiljetter till oss, vi ska åka till landet snart och hälsa på hennes familj. Hon har berättat så mycket om dom. Hennes son K vill bli författare och hon tror att jag kan vara en inspiration för honom. Jag vet inte. Kan jag inspirera någon överhuvudtaget?

Jag har bestämt mig för att inte packa ner datorn. Ska ha metspö, anteckningsblock och lite kläder med mig. That's it. En enkel weekendbag att packa ner allt i. Sen får det räcka. A lär ju ha med sig massa kläder. Och champagne.

Efter föreställningen

Andreas Nilsson är ett geni! Nu har han gjort video och scenografi till Butterfly Kiss på Göteborgs stadsteater. Det var helt fantastiskt! Jag skulle så gärna vilja jobba med honom, men jag är rädd att hans konstnärskap skulle vara i vägen för min text. Jag vet att det är fegt. Min text borde inte vara något självändamål. Men någon filmgrej med honom kan jag hoppas på i framtiden. Om han fortfarande vill.

Det var fest på Stadsteatern i kväll, de hade haft premiär på Park Aveny. Borde egentligen ha sett den, hade varit intressant att se hur författare porträtteras på scenen. A var glad ikväll, hon och en av de konstnärliga ledarna var inbegripna i en lång diskussion mest hela kvällen. Han tittade mycket intresserat på henne. Jag hängde i baren. Pratade en del med en tjej som gick på teaterhögskolan, de var i stan för något genus-seminarium, hon var väldigt intressant.

Fjärilskyss

I kväll ska jag och A se Butterfly Kiss. Min förläggare har pratat mycket om Phyllis Nagy, så det ska bli intressant att se hennes dramatik. Dessutom känner A några av skådespelarna som är med, så det blir väl ett glas med dem efteråt. Känns lite märkligt att vara i Göteborg utan bokmässa, men jag antar att människor lever sina liv här ändå.

A pratar mycket om att jag ska resa med henne till landet, och jag börjar bli sugen nu. Avkopplingen, lugnet och friheten. Dessutom har jag blivit nyfiken.

Bloggångest 2

Vi såg Mozarts Requiem på Göteborgsoperan. A tyckte det var vackert och jag håller med. Men jag hade gärna sett baletten till en annan musik. Dödsmässan är så uttjatad, dessutom lyssnade jag sönder den när jag var tolv.

Har lämnat Göteborg nu.

Varför skriver jag det här? Varför tillåter jag mig själv att förnedra mig på det här viset? Vad vill jag? Ha uppmärksamhet? Kärlek? Har jag inte fått bekräftelse så det räcker? Jag kanske bara inte vill känna mig så ensam.

Mässan är slut

Sista dagen på bokmässan. Jag har inte skrivit särskilt mycket de här dagarna. Mässan är kravfylld, jag måste vara social och tillgänglig. Hatar det. Förlaget ville att jag skulle ha författarsamtal, boksignering och intervjuer men jag vägrade. Det får räcka med att jag är här. I torsdags var jag och A på filmfestivalens vernissagefest på Stadsteatern och i fredags gick vi på Gläntas fest på Världskulturmuseet. Jag ville egentligen gå på Normal-festen som var på Haket, men A tyckte Glänta-festen verkade mer intressant så vi gick dit. Hon kände nästan alla som var där. Sen hamnade vi på efterfest i Sigge Eklunds svit på Gothia. Jag stannade inte länge.

Olov Svedelid har dött. Jag sörjer. Kände honom inte men hans böcker betydde mycket för mitt tidiga läsande. Innan jag som elvaåring plöjde klassikerna så var det Astrid Lindgren, Tove Jansson, CS Lewis, JRR Rolkien, Tusen och en natt, Bibeln, HC Anderson, Selma Lagerlöf, Strindberg först. Sen en liten kort period med Stephen King och Olovs Svedelids Betongrosorna, och dom historiska ungdomsromanerna som Striden vid ringmuren, Slottet brinner, Mor är ingen häxa och Återtåget. Redan då längtade jag efter det mörka och allvarliga. Dom stora författarna. Men min korta period med King och Svedelid öppnade upp en liten dörr till tillgänglighetens prosa. Det var nyttigt då. Som 9-åring. Som liten gillade jag aldrig historia, men litteraturen har närt mitt historieintresse på sitt alldeles speciella sätt i snart 30 år.

Läser att Frida Röhl är med i Anders Paulins Gösta Berlings saga på Uppsala Stadsteater. Blir glad. Vill se den.

Inte lika sugen på Tribunalens Det kommunistiska manifestet. Men jag sitter nog där inom kort och tittar på Turpins regi. A bestämmer. Hon vet bäst egentligen. Jag är bara en gäst i teaterns värld. Saknar filmen ibland. Det lilla skapandet. Mina år i mitten av 90-talet, resorna och skådespelarna som jag aldrig vågade prata med. Dom pratade med mig, men jag skrev bara. Jag skrev bra. Skitbra. Var jag som bäst då? Nej, så får jag inte tänka. Måste ringa Roy.

Bokmässan har startat

Så var det bokmässa. Jag tänker inte låtsas att jag tycker illa om den. Jag älskar den och hatar den, lika mycket jämnt. Det behöver inte alltid vara bra eller dåligt, ibland kan det vara både och samtidigt.

Men Göteborg är ju en väldigt speciell stad för mig. Efter kravallerna, tiden med E, året i Majorna och allt annat så kommer Göteborg alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Inte nödvändigtvis en vacker plats, men en stor. Ska kanske skriva den där göteborgsromanen snart. Men då måste jag bo här igen. Vill jag verkligen det?

Tänker återkomma med en lista över författare och romaner som jag läst senaste två månaderna och som jag tycker är värd att nämna. Om nu någon bryr sig. Jag vill hylla de talangfulla kollegerna nu så här under bokmässan. Det är ju så konstiga människor som får uppmärksamhet här.

Brunos senaste är otrolig.

Jag unnar honom allt gott.

Tack för allt, Bruno.