Berlin, fortfarande

Vi är på en italiensk restaurang. Vi hade knappt fått in förrätten när As mobil ringde. Det var K. Igen. Han låter henne aldrig vara ifred. Inte ens nu, när vi är bortresta tillsammans. Jag ser henne utanför mitt fönster. Hon står på andra sidan gatan och pratar. Hon verkar upprörd. Jag är lite full. Vet inte hur det gick till, men jag tror jag har fått i mig en hel flaska Riesling. Förutom As glas som står här, mittemot mig, nästan orört. Jag har fortfarande inte fått träffa K. Det enda jag vet om As familj är det lilla hon berättar, och jag märker att hon oroar sig för K. Att han inte har ett jobb, ingen inkomst, att han inte vet vad han vill i livet. Fast han är ju bara 19 år. Men å andra sidan, vad vet jag. När jag var 19 så hade jag redan publicerat min första litterära artikel.

Det här vinet är fantastiskt gott. Jag beställer in en flaska till.

Fantastiskt egentligen, att kunna blogga i mobilen. Vad skulle jag göra om jag inte fick skriva?

Hennes förrätt blir kall. Hon skulle inte beställt soppan.

Idag gick vi till Hamburger Bahnhof, A har aldrig varit där och jag längtade efter den svala luft som rummet erbjuder. Men det var stängt för renovering. Typiskt. Istället gick vi ner till Helmut Newton-foundation och tittade på foton. Inte särskilt sublimt. Det stället går inte att jämföra med HB. Men A var väldigt road av paparazzi-utställningen. Själv har jag svårt att se skillnaden på deras foton och de som publiceras av oss i Se & Hör. Fast det gick inte att diskutera det med henne.

Nu häller kyparen upp ett glas till. Det är så skönt med berusningen. Min hjärna arbetar långsammare, den blir nöjd, den blir glad. Nåja, gladare.